¹Ang akong espiritu maluya na, nahurot na ang akong mga adlaw, Ang lubnganan andam na alang kanako.

¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

²Sa pagkamatuod adunay nga yubitan uban kanako, Ug ang akong mata nagasud-ong sa ilang mga hagit.

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

³Ibutang karon ang pagsalig, ug pangakohon mo ako uban kanimo; Kinsa karon ang buot makigsangka kanako?

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

⁴Kay gitagoan mo ang ilang mga kasingkasing gikan sa salabutan: Busa ikaw dili motuboy kanila sa itaas.

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁵Ang tawo nga nagadumili sa iyang mga higala mahitungod sa ilang bahin, Bisan ang mga mata sa iyang mga anak mangalubog.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁶Apan ako gihimo niya nga pagya sa mga tawo; Ug ilang ginalud-an ang akong nawong.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁷Ang akong mata usab malubog tungod sa kasubo, Ug ang akong mga panumduman ang tanan ingon sa usa ka landong.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁸Ang mga tawong matarung nahitingala niini, Ug ang walay sala moasdang batok sa mga walay Dios.

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁹Apan ang mga matarung magapadayon sa iyang ginalaktan, Ug ang mahinlo ug mga kamot magatubo sa kalig-on.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

¹⁰Apan mahitungod kaninyong tanan, dumuol kamo karon pag-usab; Kay wala pa ing mausa ka maalam nga akong hingkit-an.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹¹Ang akong mga adlaw nangagi na, ang akong mga tuyo nangakawang, Bisan ang mga hunahuna sa akong kasingkasing.

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹²Ang gabii ilang gihimong adlaw; Ang kahayag, matud pa nila , haduol sa kangitngitan.

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹³Kong sa Sheol ako magapangita ingon nga akong pinuy-anan; Kong sa kangitngitan anaa ko ibuklad ang akong higdaanan;

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹⁴Kong sa kadunotan ako nagaingon: Ikaw maoy akong amahan; Sa sulod: Ikaw ang akong inahan, ug ang akong igsoong babaye;

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁵Nan, hain man ang akong kalauman? Ug mahitungod sa akong paglaum, kinsa ang makakita niana?

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁶Kini mopadulong ngadto sa mga trangka sa Sheol, Kay didto lamang sa abug adunay pahulay.

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.