¹Kanimo, Oh Jehova, midangup man ako; Ayaw gayud itugot nga pakaulawan ako: Luwason mo ako diha sa imong pagkamatarung.

¹För sångmästaren; en psalm av David.

²Ikiling kanako ang imong igdulungog; luwason mo ako sa madali: Bato nga malig-on ikaw alang kanako. Usa ka kuta nga dalangpanan sa pagluwas kanako,

²Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.

³Kay ikaw mao ang akong bato ug ang akong kuta; Busa mandoi ako, ug tutoli ako.

³Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.

⁴Agawon mo ako gikan sa pukot nga ilang giladlad sa tago alang kanako; Kay ikaw mao ang akong maligong salipdanan.

⁴Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.

⁵Sa imong kamot nagatugyan ako sa akong espiritu: Nagtubos ikaw kanako, Oh Jehova, ikaw ang Dios sa kamatuoran.

⁵Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.

⁶Gidumtan ko ang mga nanagtagad sa kakawangan nga malimbongon; Apan ako kang Jehova nagasalig.

⁶I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.

⁷Mahinangup ako ug magakalipay sa imong mahigugmaong-kalolot; Kay nasud-ong mo ang akong kagulanan: Naila mo ang akong kalag nga anaa sa mga kalisdanan.

⁷Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.

⁸Ug wala mo ako palukbi sa kamot sa kaaway; Gipahamutang mo ang akong mga tiil sa kinalapdan.

⁸Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden

⁹Malooy ka kanako, Oh Jehova, kay ania ako sa kagul-anan: Ginaut-ut sa kasakit ang akong mata, oo, ang akong kalag ug ang akong lawas.

⁹och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.

¹⁰Kay ang akong kinabuhi nagaantus sa kasakit, Ug ang akong mga tuig sa pagpanghupaw: Ang akong kusog naluya tungod sa akong kasal-anan, Ug ang akong mga bukog nagakaut-ut.

¹⁰Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.

¹¹Tungod sa tanan ko nga mga kabatok nahimo ako nga usa ka talamayon, Oo, talamayon nga hilabihan sa akong isigkatawo, Ug usa ka kalisang ako sa akong mga kaila: Ang mga nakakita kanako sa gawas, nanagpangalagiw gikan kanako.

¹¹Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.

¹²Hingkalimtan ako ingon sa usa ka minatay nga wala nay handumanan: Nahimo ako nga sama sa usa ka sudlanan nga nabuak.

¹²För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.

¹³Kay nadungog ko ang pagtamay sa daghan, Kahadlok sa tagsatagsa nga kiliran: Samtang nanagsabut sila pagtingub batok kanako, Nanaglalang sila sa pagkuha sa akong kinabuhi.

¹³Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

¹⁴Apan misalig ako kanimo, Oh Jehova: Miingon ako: Ikaw mao ang akong Dios.

¹⁴Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.

¹⁵Sa imong kamot anaa ang akong panahon: Luwason mo ako gikan sa kamot sa akong mga kaaway, ug gikan sa akong mga manlulutos.

¹⁵Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»

¹⁶Pasidlaka ang imong nawong sa ibabaw sa imong ulipon: Luwason mo ako tungod sa imong mahigugmaong-kalolot.

¹⁶Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.

¹⁷Ayaw ako itugot nga mahamutang sa kaulaw, Oh Jehova; kay nagpakitabang ako kanimo: Ipabutang ang dautan sa kaulawan, pahiluma sila didto sa Sheol.

¹⁷Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.

¹⁸Ipahimo nga amang ang mga ngabil nga bakakon, Nga nagasulti sa pagpanamastamas, batok sa matarung. Nga adunay palabilabi ug pagtamay.

¹⁸HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket.

¹⁹Oh pagkadaku sa imong kaayo, Nga gitagana mo sa mga magakahadlok kanimo, Nga gibuhat mo alang kanila nga nagadangup kanimo, Sa atubangan sa mga anak nga lalake sa mga tawo!

¹⁹Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.

²⁰Sa tagoanan sa imong presencia pagatipigan mo sila gikan sa mga hikay nga mabudhion sa tawo: Pagatagoon mo gayud sila sa usa ka puloy-anan gikan sa paglalis sa mga dila.

²⁰Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!

²¹Bulahan ni Jehova; Kay gipakita niya kanako ang iyang katingalahan nga mahigugmaong-kalolot Sa ciudad nga malig-on.

²¹Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.

²²Mahitungod kanako, miingon ako sa pagdali, Gipapahawa ako gikan sa atubangan sa imong mga mata: Apan, bisan pa niini, gipatalinghugan mo ang tingog sa akong mga pangaliyuyo, Sa diha nga nagtu-aw ako kanimo.

²²Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!

²³Oh higugmaon ninyo si Jehova, kamong tanan nga mga balaan niya: Si Jehova magabantay sa mga matinumanon, Ug panimaslan niya sa makadaghan gayud ang nagabuhat nga adunay palabilabi.

²³Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.

²⁴Magmalig-on kamo, ug padasiga ang inyong kasingkasing, Ngatanan kamo nga may paglaum kang Jehova.

²⁴Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.

²⁵Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.