¹Apud la riveroj de Babel Ni sidis kaj ploris, Rememorante Cionon.

¹Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

²Sur la salikoj tie Ni pendigis niajn harpojn.

²I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

³CXar tie niaj kaptintoj postulis de ni kantojn, Kaj niaj mokantoj gxojon, dirante: Kantu al ni el la kantoj de Cion.

³Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

⁴Kiel ni kantos sur fremda tero La kanton de la Eternulo?

⁴Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

⁵Se mi forgesos vin, ho Jerusalem, Tiam forgesigxu mia dekstra mano;

⁵Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

⁶Algluigxu mia lango al mia palato, Se mi vin ne memoros, Se mi ne levos Jerusalemon en la supron de miaj gxojoj.

⁶Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

⁷Rememorigu, ho Eternulo, al la filoj de Edom La tagon de Jerusalem, kiam ili diris: Detruu, detruu gxis gxia fundamento.

⁷Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

⁸Ho ruinigema filino de Babel! Bone estos al tiu, Kiu repagos al vi por la faro, kiun vi faris al ni.

⁸Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

⁹Bone estos al tiu, Kiu prenos kaj frakasos viajn infanetojn sur sxtono.

⁹Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.