1Dieu se souvint de Noé, de tous les animaux et de tout le bétail qui étaient avec lui dans l'arche; et Dieu fit passer un vent sur la terre, et les eaux s'apaisèrent.
1Huan, Pathianin, Noa leh longa a kianga thil hing chiteng leh gan tengteng omte a theigigea: huan, Pathianin leitung lamah huih a nungsak a, huchiin tui a hongdai panta hi.
2Les sources de l'abîme et les écluses des cieux furent fermées, et la pluie ne tomba plus du ciel.
2Tui thukpi nakte leh van tohlette leng a hongkikhakta a, van akipana vuah hongju leng theu sakin a hong omta a;
3Les eaux se retirèrent de dessus la terre, s'en allant et s'éloignant, et les eaux diminuèrent au bout de cent cinquante jours.
3Huchiin, tui lei apan a kiam giaigiai taa; huchiin, ni ja leh ni sawm nga a man nungin tui a hong tawm deuhta hi.
4Le septième mois, le dix-septième jour du mois, l'arche s'arrêta sur les montagnes d'Ararat.
4Huchiin, long a kha sagihna ni sawm leh ni sagih niin Ararat tangah a hong kingata hi.
5Les eaux allèrent en diminuant jusqu'au dixième mois. Le dixième mois, le premier jour du mois, apparurent les sommets des montagnes.
5Huan, tui a kha sawmna tannin a kiam giaigiai jela; huan, kha sawmna ni khat niin mual vumte a hongkimuta hi.
6Au bout de quarante jours, Noé ouvrit la fenêtre qu'il avait faite à l'arche.
6Huan, ni sawm li nungin hichi ahia, Noain a long tohlet bawl a hongta a;
7Il lâcha le corbeau, qui sortit, partant et revenant, jusqu'à ce que les eaux eussent séché sur la terre.
7Huan, va ak khat a khah kheta a; huai a pawt kheta a, lei akipan tui a kan khit masiah a vial lenlen hi.
8Il lâcha aussi la colombe, pour voir si les eaux avaient diminué à la surface de la terre.
8Huan, leitungah tui a tawmta hia tawm nailou chih theihna dingin vakhu a khah khe nawna;
9Mais la colombe ne trouva aucun lieu pour poser la plante de son pied, et elle revint à lui dans l'arche, car il y avait des eaux à la surface de toute la terre. Il avança la main, la prit, et la fit rentrer auprès de lui dans l'arche.
9Himahleh vakhuin tukna ding him him a mu keia, a kiangah longah a kik nawna, tui lah leitung pumpiah a om lai ngala: huchiin, polamah a khut a golh khiaa, a man a long sungah a kiangah a la lut nawn hi.
10Il attendit encore sept autres jours, et il lâcha de nouveau la colombe hors de l'arche.
10Huan, ni sagih dang a ngak nawn laia; huan, vakhu long akipanin a khah khe nawna;
11La colombe revint à lui sur le soir; et voici, une feuille d'olivier arrachée était dans son bec. Noé connut ainsi que les eaux avaient diminué sur la terre.
11Vakhu nitaklamin a kiangah a honglut nawna; huan, ngaiin, a mukin olive nah loh tung a hontuaha; huchiin, Noain leiah tui a tawmta chih a theita hi.
12Il attendit encore sept autres jours; et il lâcha la colombe. Mais elle ne revint plus à lui.
12Huan, ni sagih dang a ngak nawn jela; huan, vakhu a khah khe nawna; huan, a kiangah a hong kik nawn ta kei hi.
13L'an six cent un, le premier mois, le premier jour du mois, les eaux avaient séché sur la terre. Noé ôta la couverture de l'arche: il regarda, et voici, la surface de la terre avait séché.
13Huan, hichi ahia, a kum za guk leh kum khatnaah, a kha khatna ni khat niin, tui lei a kipan a kangta: huchiin, Noain, long khuhna a koihsuana, a ena; huan, ngaiin leitung a hulta hi.
14Le second mois, le vingt-septième jour du mois, la terre fut sèche.
14Huan, a kha nihna ni sawm nih leh ni sagih niin lei a hulta hi.
15Alors Dieu parla à Noé, en disant:
15Huan, Pathianin Noa kiangah thu a genna,
16Sors de l'arche, toi et ta femme, tes fils et les femmes de tes fils avec toi.
16Long akipan pawtin, nang pawt inla, na ji leh na tapate leh na tapate jite leng na kiangah pawt uhen.
17Fais sortir avec toi tous les animaux de toute chair qui sont avec toi, tant les oiseaux que le bétail et tous les reptiles qui rampent sur la terre: qu'ils se répandent sur la terre, qu'ils soient féconds et multiplient sur la terre.
17Sa tengteng laka thil hing chiteng na ompih te, vasate, gante, ganhing leitunga khupboha pai chiteng te toh na kiangah pikhiain, leitungah chi pha taka chi tampi suanga a hongpunna ding un, chiin.
18Et Noé sortit, avec ses fils, sa femme, et les femmes de ses fils.
18Huchiin, Noa a pawta, a tapate leh a ji leh a tapate jite leng a kiangah a pawt uhi;
19Tous les animaux, tous les reptiles, tous les oiseaux, tout ce qui se meut sur la terre, selon leurs espèces, sortirent de l'arche.
19Sa chitengte, ganhing chitengte, vasa chitengte, leitunga tangthei peuhmah te amau chi omdan bang chiatin long akipan a pawta uhi.
20Noé bâtit un autel à l'Eternel; il prit de toutes les bêtes pures et de tous les oiseaux purs, et il offrit des holocaustes sur l'autel.
20Huan, Noain Toupa dingin maitam a bawla; huan, sa siang chiteng laka leh vasa siang chiteng laka a laa, maitamah halmang pumpiaknate a lanta.
21L'Eternel sentit une odeur agréable, et l'Eternel dit en son coeur: Je ne maudirai plus la terre, à cause de l'homme, parce que les pensées du coeur de l'homme sont mauvaises dès sa jeunesse; et je ne frapperai plus tout ce qui est vivant, comme je l'ai fait.
21Huan, Toupan tua namtui a jaa; huan, Toupan, a lungsimin, Mi jiakin leitung ka hamsiat nawn kei ding, mi lungsim ngaihtuahnate lah naupang neu a hih a pana gilou ahi ngala; tua ka gawt bangin thil hing chiteng leng ka gawt non sam kei ding.Lei om laiteng buh leh buh lak te, kho vot leh kho lum te, nipi leh phalbi te, sun leh jan te a bei kei ding, a chi hi.
22Tant que la terre subsistera, les semailles et la moisson, le froid et la chaleur, l'été et l'hiver, le jour et la nuit ne cesseront point.
22Lei om laiteng buh leh buh lak te, kho vot leh kho lum te, nipi leh phalbi te, sun leh jan te a bei kei ding, a chi hi.