¹Jakobus, Knecht Gottes und des Herrn Jesus Christus, grüßt die zwölf Stämme, die in der Zerstreuung sind!

¹Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.

²Meine Brüder, achtet es für lauter Freude, wenn ihr in mancherlei Anfechtungen geratet,

²Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,

³da ihr ja wisset, daß die Bewährung eures Glaubens Geduld wirkt.

³och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.

⁴Die Geduld aber soll ein vollkommenes Werk haben, damit ihr vollkommen und ganz seiet und es euch an nichts mangle.

⁴Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.

⁵Wenn aber jemandem unter euch Weisheit mangelt, so erbitte er sie von Gott, der allen gern und ohne Vorwurf gibt, so wird sie ihm gegeben werden.

⁵Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.

⁶Er bitte aber im Glauben und zweifle nicht; denn wer zweifelt, gleicht der Meereswoge, die vom Winde hin und her getrieben wird.

⁶Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.

⁷Ein solcher Mensch denke nicht, daß er etwas von dem Herrn empfangen werde.

⁷En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren --

⁸Ein Mann mit geteiltem Herzen ist unbeständig in allen seinen Wegen.

⁸en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.

⁹Der Bruder aber, welcher niedrig gestellt ist, soll sich seiner Hoheit rühmen,

⁹Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.

¹⁰der Reiche dagegen seiner Niedrigkeit; denn wie eine Blume des Grases wird er vergehen.

¹⁰Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.

¹¹Denn kaum ist die Sonne mit ihrer Hitze aufgegangen, so verdorrt das Gras, und seine Blume fällt ab, und seine schöne Gestalt vergeht; so wird auch der Reiche in seinen Wegen verwelken.

¹¹Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.

¹²Selig ist der Mann, der die Anfechtung erduldet; denn nachdem er sich bewährt hat, wird er die Krone des Lebens empfangen, welche Gott denen verheißen hat, die ihn lieben!

¹²Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.

¹³Niemand sage, wenn er versucht wird: Ich werde von Gott versucht. Denn Gott ist unangefochten vom Bösen; er selbst versucht aber auch niemand.

¹³Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.

¹⁴Sondern ein jeder wird versucht, wenn er von seiner eigenen Lust gereizt und gelockt wird.

¹⁴Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.

¹⁵Darnach, wenn die Lust empfangen hat, gebiert sie die Sünde; die Sünde aber, wenn sie vollendet ist, gebiert den Tod.

¹⁵Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.

¹⁶Irret euch nicht, meine lieben Brüder:

¹⁶Faren icke vilse, mina älskade bröder.

¹⁷Jede gute Gabe und jedes vollkommene Geschenk kommt von oben herab, von dem Vater der Lichter, bei welchem keine Veränderung ist, noch ein Schatten infolge von Wechsel.

¹⁷Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.

¹⁸Nach seinem Willen hat er uns erzeugt durch das Wort der Wahrheit, damit wir gleichsam Erstlinge seiner Geschöpfe seien.

¹⁸Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.

¹⁹Darum, meine geliebten Brüder, sei jeder Mensch schnell zum Hören, langsam aber zum Reden, langsam zum Zorn;

¹⁹Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.

²⁰denn des Menschen Zorn wirkt nicht Gottes Gerechtigkeit!

²⁰Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.

²¹Darum leget allen Schmutz und Vorrat von Bosheit ab und nehmet mit Sanftmut das euch eingepflanzte Wort auf, welches eure Seelen retten kann!

²¹Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.

²²Seid aber Täter des Wortes und nicht Hörer allein, womit ihr euch selbst betrügen würdet.

²²Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.

²³Denn wer nur Hörer des Wortes ist und nicht Täter, der gleicht einem Manne, der sein natürliches Angesicht im Spiegel beschaut;

²³Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:

²⁴er betrachtet sich und läuft davon und hat bald vergessen, wie er gestaltet war.

²⁴när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.

²⁵Wer aber hineinschaut in das vollkommene Gesetz der Freiheit und dabei bleibt, nicht als vergeßlicher Hörer, sondern als wirklicher Täter, der wird selig sein in seinem Tun.

²⁵Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.

²⁶Wenn jemand fromm zu sein meint, seine Zunge aber nicht im Zaum hält, sondern sein Herz betrügt, dessen Frömmigkeit ist wertlos.

²⁶Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.

²⁷Reine und makellose Frömmigkeit vor Gott dem Vater ist es, Waisen und Witwen in ihrer Trübsal zu besuchen und sich von der Welt unbefleckt zu erhalten.

²⁷En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.