¹ואני גמרתי בלבי לבלתי שוב עוד אליכם בעצבת׃

¹Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma till eder med bedrövelse.

²כי אם אני אעציבכם מי אפוא ישמחני בלתי אם הנעצב על ידי׃

²Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje? Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad?

³וזאת כתבתי לכם פן יהיה לי בבואי עצב מאלה אשר היה לי לשמח עליהם ובטח אני בכלכם כי שמחתי היא שמחת כלכם׃

³Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje är allas eder glädje.

⁴כי מרב צרת לבי ומצוקה כתבתי לכם ובדמעות הרבה ולא להעציבכם רק למען תדעו האהבה היתרה אשר אהבתי אתכם׃

⁴Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade, utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har till eder.

⁵ואם יש איש אשר העציב לא אתי העציב אלא כלכם פן אפריז על המדה העציב למקצת׃

⁵Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån -- för att jag nu icke skall tala för strängt.

⁶ודי לאיש כמהו התוכחה ההיא אמת הרבים׃

⁶Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från de flesta bland eder.

⁷ועתה להפך תסלחו ותנחמו כדי שלא יתבלע האיש בגדל העצבון׃

⁷I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora bedrövelse.

⁸על כן אבקשה מכם לגמל עליו גמולת אהבה׃

⁸Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att bemöta honom med kärlek.

⁹כי לבעבור זאת גם כתבתי למען אדע את תמתכם אם בכל תשמעון׃

⁹Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.

¹⁰ואיש אשר תסלחו לו אסלח לו גם אני כי גם אנכי אם סלחתי דבר סלחתי לו למענכם בפני המשיח׃

¹⁰Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi ansikte förlåtit det för eder skull.

¹¹פן יונה אתנו השטן כי לא נעלמו מאתנו מזמותיו׃

¹¹Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.

¹²ואני בבאי לטרואס על דבר בשורת המשיח אף כי נפתח לי פתח באדנינו׃

¹²Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;

¹³לא היתה רוחה לרוחי על אשר לא מצאתי שם את טיטוס אחי ואני נפטרתי מהם ויצאתי ללכת אל מקדוניא׃

¹³men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav mig till Macedonien.

¹⁴אבל תודות לאלהים הנתן לנו בכל עת נצחון במשיח ומפיץ על ידינו את ריח דעתו בכל מקום׃

¹⁴Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!

¹⁵כי ריח ניחח המשיח אנחנו לאלהים גם בתוך הנושעים וגם בתוך האבדים׃

¹⁵Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.

¹⁶לאלה ריח מות למות ולאלה ריח חיים לחיים ומי זה ראוי לכך׃

¹⁶För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra äro vi en lukt från liv till liv. Vem är nu skicklig härtill?

¹⁷כי אנחנו איננו כמו הרבים העשים סחורה בדבר האלהים כי אם מתוך ישר לבב ומאלהים לפני אלהים נדבר במשיח׃

¹⁷Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi ordet i Kristus, inför Gud.