¹És ismét kezde tanítani a tenger mellett. És nagy sokaság gyûle õ hozzá, úgy hogy õ a hajóba lépvén, a tengeren ül vala, az egész sokaság pedig a tenger mellett a földön vala.

¹Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.

²És sokat tanítja vala õket példázatokban, és ezt mondja vala nékik tanításában:

²Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

³Halljátok: Ímé, a magvetõ kiméne vetni.

³»Hören! En såningsman gick ut för att så.

⁴És lõn vetés közben, hogy némely az út mellé esék, és eljövének az égi madarak és megevék azt.

⁴Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.

⁵Némely pedig a köves helyre esék, a hol nem sok földje vala, és hamar kikele, mivel nem vala mélyen a földben.

⁵Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

⁶Mikor pedig fölkelt a nap, elsûle, és mivelhogy nem volt gyökere, elszárada.

⁶men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.

⁷Némely pedig a tövisek közé esék, és felnevekedének a tövisek és megfojták azt, és nem ada gyümölcsöt.

⁷Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.

⁸Némely pedig a jó földbe esék; és ád vala nevekedõ és bõvölködõ gyümölcsöt, és némely hoz vala harmincz annyit, némely hatvan annyit, némely pedig száz annyit.

⁸Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

⁹És monda nékik: A kinek van füle a hallásra, hallja.

⁹Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

¹⁰Mikor pedig egyedül vala, megkérdezék õt a körülötte lévõk a tizenkettõvel együtt a példázat felõl.

¹⁰När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

¹¹Õ pedig monda nékik: Néktek adatott, hogy az Isten országának titkát tudjátok, ama kívül levõknek pedig példázatokban adatnak mindenek,

¹¹Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

¹²Hogy nézvén nézzenek és ne lássanak; és hallván halljanak és ne értsenek, hogy soha meg ne térjenek és bûneik meg ne bocsáttassanak.

¹²för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

¹³És monda nékik: Nem értitek ezt a példázatot? Akkor mimódon értitek meg majd a többi példázatot?

¹³Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? --

¹⁴A magvetõ az ígét hinti.

¹⁴Vad såningsmannen sår är ordet.

¹⁵Az útfélen valók pedig azok, a kiknek hintik az ígét, de mihelyest hallják, azonnal eljõ a Sátán és elragadja a szívökbe vetett ígét.

¹⁵Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.

¹⁶És hasonlóképen a köves helyre vetettek azok, a kik mihelyst hallják az ígét, mindjárt örömmel fogadják,

¹⁶Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,

¹⁷De nincsen õ bennük gyökere, hanem ideig valók; azután ha nyomorúság vagy háborúság támad az íge miatt, azonnal megbotránkoznak.

¹⁷men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.

¹⁸A tövisek közé vetettek pedig azok, a kik az ígét hallják,

¹⁸Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,

¹⁹De a világi gondok és a gazdagság csalárdsága és egyéb dolgok kívánsága közbejõvén, elfojtják az ígét, és gyümölcstelen lesz.

¹⁹men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.

²⁰A jó földbe vetettek pedig azok, a kik hallják az ígét és beveszik, és gyümölcsöt teremnek, némely harmincz annyit, némely hatvan annyit, némely száz annyit.

²⁰Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

²¹És monda nékik: Avagy azért hozzák-é elõ a gyertyát, hogy véka alá tegyék, vagy az ágy alá? És nem azért-é, hogy a gyertyatartóba tegyék?

²¹Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.

²²Mert nincs semmi rejtett dolog, a mi meg ne jelentetnék; és semmi sem volt eltitkolva, hanem hogy nyilvánosságra jusson.

²²Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.

²³Ha valakinek van füle a hallásra, hallja.

²³Om någon har öron till att höra, så höre han.»

²⁴És monda nékik: Megjegyezzétek, a mit hallotok: A milyen mértékkel mértek, olyannal mérnek néktek, sõt ráadást adnak néktek, a kik halljátok.

²⁴Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.

²⁵Mert a kinek van, annak adatik; és a kinek nincs, attól az is elvétetik, a mije van.

²⁵Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»

²⁶És monda: Úgy van az Isten országa, mint mikor az ember beveti a magot a földbe.

²⁶Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;

²⁷És alszik és fölkel éjjel és nappal; a mag pedig kihajt és felnõ, õ maga sem tudja miképen.

²⁷och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.

²⁸Mert magától terem a föld, elõször füvet, azután kalászt, azután teljes buzát a kalászban.

²⁸Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.

²⁹Mihelyt pedig a gabona arra való, azonnal sarlót ereszt reá, mert az aratás elérkezett.

²⁹När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»

³⁰És monda: Mihez hasonlítsuk az Isten országát? Avagy milyen példában példázzuk azt?

³⁰Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?

³¹A mustármaghoz, a mely mikor a földbe vettetik, minden földi magnál kisebb,

³¹Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;

³²És mikor elvettetik, felnõ, és minden veteménynél nagyobb lesz és nagy ágakat hajt, úgy hogy árnyéka alatt fészket rakhatnak az égi madarak.

³²men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

³³És sok ilyen példázatban hirdeti vala nékik az ígét, úgy a mint megérthetik vala.

³³I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;

³⁴Példázat nélkül pedig nem szól vala nékik; maguk közt azonban a tanítványoknak mindent megmagyaráz vala.

³⁴och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

³⁵Azután monda nékik azon a napon, a mint este lõn: Menjünk át a túlsó partra.

³⁵Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»

³⁶Elbocsátván azért a sokaságot, elvivék õt, úgy a mint a hajóban vala; de más hajók is valának vele.

³⁶Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.

³⁷Akkor nagy szélvihar támada, a hullámok pedig becsapnak vala a hajóba, annyira, hogy már-már megtelék.

³⁷Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.

³⁸Õ pedig a hajó hátulsó részében a fejaljon aluszik vala. És fölkelték õt és mondának néki: Mester, nem törõdöl vele, hogy elveszünk?

³⁸Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»

³⁹És felkelvén megdorgálá a szelet, és monda a tengernek: Hallgass, némulj el! És elállt a szél, és lõn nagy csendesség.

³⁹När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.

⁴⁰És monda nékik: Miért vagytok ily félénkek? Hogy van, hogy nincsen hitetek?

⁴⁰Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»

⁴¹És megfélemlének nagy félelemmel, és ezt mondják vala egymásnak: Kicsoda hát ez, hogy mind a szél, mind a tenger engednek néki?

⁴¹Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»