¹Kemudian Ayub mulai berbicara dan mengutuki hari kelahirannya, katanya,

¹Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

²"Ya Allah, kutukilah hari kelahiranku, dan malam aku mulai dikandung ibuku!

²Job tog till orda och sade:

³(3:2)

³Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

⁴Ya Allah, jadikanlah hari itu gelap, hapuskan dari ingatan-Mu hingga lenyap; janganlah Engkau biarkan pula cahaya cerah menyinarinya.

⁴Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

⁵Jadikanlah hari itu hitam kelam, gelap gulita, kabur dan suram; liputilah dengan awan dan mega, tudungilah dari sinar sang surya.

⁵Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

⁶Hendaknya malam itu dihilangkan dari hitungan tahun dan bulan; jangan lagi dikenang, jangan pula dibilang.

⁶Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

⁷Biarlah malam itu penuh kegelapan tiada kemesraan, tiada kegembiraan.

⁷Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

⁸Hai orang perdukunan dan pengendali Lewiatan, timpalah hari itu dengan sumpah dan kutukan;

⁸Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

⁹jangan sampai bintang kejora bersinar, jangan biarkan sinar fajar memancar! Biarlah malam itu percuma menunggu datangnya hari dan harapan yang baru.

⁹Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

¹⁰Terkutuklah malam celaka ketika aku dilahirkan bunda, dan dibiarkan menanggung sengsara.

¹⁰eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹¹Mengapa aku tidak mati dalam rahim ibu, atau putus nyawa pada saat kelahiranku?

¹¹Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

¹²Mengapa aku dipeluk ibuku dan dipangkunya, serta disusuinya pada buah dadanya?

¹²Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

¹³Sekiranya pada saat itu aku berpulang, maka aku tidur dan mengaso dengan tenang,

¹³Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

¹⁴seperti para raja dan penguasa dahulu kala, yang membangun kembali istana zaman purba.

¹⁴vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

¹⁵Aku tertidur seperti putra raja, yang mengisi rumahnya dengan perak kencana.

¹⁵ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

¹⁶Mengapa aku tidak lahir tanpa nyawa supaya tidurku lelap dan terlena?

¹⁶eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

¹⁷Di sana, di dalam kuburan, penjahat tidak melakukan kejahatan, dan buruh yang habis tenaga dapat melepaskan lelahnya.

¹⁷Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

¹⁸Juga tawanan merasa lega, bebas dari hardik para penjaga.

¹⁸där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

¹⁹Di sana semua orang sama: yang tenar dan yang tidak ternama. Dan para budak bebas akhirnya.

¹⁹Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

²⁰Mengapa manusia dibiarkan terus hidup sengsara? Mengapa terang diberi kepada yang duka?

²⁰Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

²¹Mereka lebih suka kuburan daripada harta, menanti maut, tapi tak kunjung tiba.

²¹åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

²²Kebahagiaan baru dapat dirasakan bila mereka mati dan dikuburkan.

²²åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

²³Masa depan mereka diselubungi oleh Allah, mereka dikepung olehnya dari segala arah.

²³varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

²⁴Gantinya makan aku mengeluh, tiada hentinya aku mengaduh.

²⁴Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

²⁵Segala yang kucemaskan, menimpa aku, segala yang kutakuti, melanda aku.

²⁵ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

²⁶Bagiku tiada ketentraman, aku menderita tanpa kesudahan."

²⁶Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.