1Nyanyian pengajaran Daud, ketika ia berada di dalam gua. (142-2) Dengan nyaring aku berseru kepada TUHAN; dengan suara lantang kumohon bantuan-Nya.
1En sång av David; en bön, när han var i grottan.
2(142-3) Di hadapan-Nya aku berkeluh kesah; kuberitahukan segala kesusahanku kepada-Nya.
2Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
3(142-4) Waktu aku hampir putus asa, Engkau tahu apa yang harus kulakukan. Di jalan yang harus kulalui, musuh diam-diam memasang jerat bagiku.
3Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
4(142-5) Waktu aku menoleh ke samping, kulihat tak ada bantuan bagiku. Tak ada yang melindungi aku, atau yang peduli akan diriku.
4När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
5(142-6) Aku berseru kepada-Mu, ya TUHAN, Engkaulah tempat perlindunganku, Engkau saja yang kuperlukan dalam hidup ini.
5Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
6(142-7) Perhatikanlah seruanku, sebab aku sangat sengsara. Selamatkanlah aku dari musuh-musuhku, sebab mereka terlalu kuat bagiku.
6Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»
7(142-8) Bebaskanlah aku dari penjara, maka di tengah kumpulan umat-Mu aku akan memuji nama-Mu, sebab Engkau telah berbuat baik kepadaku.
7Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.
8För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.