¹Per tutto v’è il suo tempo, v’è il suo momento per ogni cosa sotto il cielo:

¹Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

²un tempo per nascere e un tempo per morire; un tempo per piantare e un tempo per svellere ciò ch’è piantato;

²Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

³un tempo per uccidere e un tempo per guarire; un tempo per demolire e un tempo per costruire;

³Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

⁴un tempo per piangere e un tempo per ridere; un tempo per far cordoglio e un tempo per ballare;

⁴Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

⁵un tempo per gettar via pietre e un tempo per raccoglierle; un tempo per abbracciare e un tempo per astenersi dagli abbracciamenti;

⁵Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.

⁶un tempo per cercare e un tempo per perdere; un tempo per conservare e un tempo per buttar via;

⁶Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

⁷un tempo per strappare e un tempo per cucire; un tempo per tacere e un tempo per parlare;

⁷Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

⁸un tempo per amare e un tempo per odiare; un tempo per la guerra e un tempo per la pace.

⁸Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

⁹Che profitto trae dalla sua fatica colui che lavora?

⁹Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

¹⁰Io ho visto le occupazioni che Dio dà agli uomini perché vi si affatichino.

¹⁰Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

¹¹Dio ha fatto ogni cosa bella al suo tempo; egli ha perfino messo nei loro cuori il pensiero della eternità, quantunque l’uomo non possa comprendere dal principio alla fine l’opera che Dio ha fatta.

¹¹Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

¹²Io ho riconosciuto che non v’è nulla di meglio per loro del rallegrarsi e del procurarsi del benessere durante la loro vita,

¹²Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.

¹³ma che se uno mangia, beve e gode del benessere in mezzo a tutto il suo lavoro, è un dono di Dio.

¹³Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

¹⁴Io ho riconosciuto che tutto quello che Dio fa è per sempre; niente v’è da aggiungervi, niente da togliervi; e che Dio fa così perché gli uomini lo temano.

¹⁴Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.

¹⁵Ciò che è, è già stato prima, e ciò che sarà è già stato, e Dio riconduce ciò ch’è passato.

¹⁵Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

¹⁶Ho anche visto sotto il sole che nel luogo stabilito per giudicare v’è della empietà, e che nel luogo stabilito per la giustizia v’è della empietà,

¹⁶Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.

¹⁷e ho detto in cuor mio: "Iddio giudicherà il giusto e l’empio poiché v’è un tempo per il giudicio di qualsivoglia azione e, nel luogo fissato, sarà giudicata ogni opera".

¹⁷Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.

¹⁸Io ho detto in cuor mio: "Così è, a motivo dei figliuoli degli uomini perché Dio li metta alla prova, ed essi stessi riconoscano che non sono che bestie".

¹⁸Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.

¹⁹Poiché la sorte de’ figliuoli degli uomini è la sorte delle bestie; agli uni e alle altre tocca la stessa sorte; come muore l’uno, così muore l’altra; hanno tutti un medesimo soffio, e l’uomo non ha superiorità di sorta sulla bestia; poiché tutto è vanità.

¹⁹Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.

²⁰Tutti vanno in un medesimo luogo; tutti vengon dalla polvere, e tutti ritornano alla polvere.

²⁰Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.

²¹Chi sa se il soffio dell’uomo sale in alto, e se il soffio della bestia scende in basso nella terra?

²¹Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

²²Io ho dunque visto che non v’è nulla di meglio per l’uomo del rallegrarsi, nel compiere il suo lavoro; tale è la sua parte; poiché chi lo farà tornare per godere di ciò che verrà dopo di lui?

²²Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?