1Ur ilaq ara a neqqim kan deg wayen nelmed di tazwara ɣef wawal n Lmasiḥ. Ilaq-aɣ a neddu ɣer zdat a nesnekmal almud-nneɣ, mbla ma nɛawed-ed i lsas s wadda ɣef wayen yeɛnan : nndama ɣef lecɣal n diri i gețțawin ɣer lmut, liman di Sidi Ṛebbi,
1Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
2ayen yeɛnan aɣḍas akk-d țrusi n ifassen, ḥeggu n lmegtin neɣ lḥisab aneggaru.
2med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.
3D ayen ara nexdem ma iserreḥ-aɣ Sidi Ṛebbi.
3Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4Ma d wid i d-yusan ɣer tafat, i gessefhem Ṛṛuḥ iqedsen, i gɛerḍen lbaṛakat n Ṛebbi,
4Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
5lbenna n wawal-is akk-d tezmert n ddunit i d-iteddun,
5och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,
6ma yella ṭṭaxṛen i webrid n Ṛebbi ulamek ara d-uɣalen imi țɛawaden asemmeṛ i Mmi-s n Ṛebbi, sseɣlayen di lqima-s zdat yemdanen.
6men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
7Akal yeṛwan aman i d-yețțaken lerẓaq i wid i t-izerɛen, lbaṛaka n Sidi Ṛebbi tețrusu-d fell-as.
7Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
8Meɛna ma yella yefka-d isennanen d ubuneqqaṛ, d akal ur nesɛi azal, ad ițwanɛel yerna qṛib a s-ceɛlen times.
8Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9?as ma nețmeslay-ed akka a wid eɛzizen, nețkel fell-awen d abrid yelhan i tewwim, d win ara kkun isellken.
9Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
10Sidi Ṛebbi d bab n lḥeqq, ur itețțu ara lecɣal-nwen d leḥmala nwen ɣef ddemma n yisem-is akk-d lxiṛ i mazal txeddmem-t i watmaten di liman.
10Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
11Nebɣa ihi yal yiwen deg-wen ad iṭṭef deg webrid-agi alamma ț-țaggara iwakken aț-țawḍem ɣer wayen i tessaramem.
11Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12Ur țțilit ara d imeɛdazen meɛna ɛandet wid iweṛten s liman d ṣṣbeṛ nsen lweṛt i gewɛed Sidi Ṛebbi.
12så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13Asmi i gefka Sidi Ṛebbi lɛahed i Sidna Ibṛahim, yeggul s yixef-is, axaṭer ulac win yellan sennig-es,
13Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14dɣa yenna : Gulleɣ a k-barkeɣ, ad sseftiɣ dderya-k.
14och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
15Akka ihi Sidna Ibṛahim yeṣbeṛ yuṛǧa armi i t-id-yewweḍ wayen i s-yewɛed Sidi Ṛebbi.
15Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16Imdanen țgallan s wayen i ten-yugaren, s limin i ferrun tilufa ;
16Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17daymi i geggul Sidi Ṛebbi i wid ara iweṛten ayen i sen-yewɛed, iwakken a d-ibeggen belli ur yețbeddil ara ṛṛay.
17Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
18Lɛahed-agi i d-yefka Sidi Ṛebbi akk-d limin i geggul d ayen ur nețbeddil yerna ur yezmir ara a ten-inkkeṛ. Ma d nukni yeddurin ɣuṛ-es, d annect-agi i ɣ-isseǧhaden a neṭṭef mliḥ deg usirem i ɣ-d ițțunefken.
18Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19Asirem-agi d ayen yeṭṭfen tudert-nneɣ am umextaf ( tnejga ) yeṭṭfen lbabuṛ, yețɛedday akkin i leḥjab ɣer wemkan iqedsen,
19I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
20anda akken yekcem Ssid-nneɣ Ɛisa d amezwaru, ɣef ddemma-nneɣ yuɣal d lmuqeddem ameqqran i dayem akken yella Malxisadeq.
20dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».