¹¶ A, no te mutunga o te ngangau, ka karangatia e Paora nga akonga, ka tohutohu i a ratou, ka poroporoaki, a turia atu ana e ia, haere ana ki Makeronia.

¹Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till Macedonien.

²A ka haereerea e ia aua wahi, me te whakahau i a ratou ki nga kupu maha, a haere ana ia ki Kariki;

²Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland.

³A, ka toru ona marama ki reira, i nga Hurai ano e whakatakoto whakaaro ana mona, i a ia meake rere ki Hiria, ka whakaaro ia kia hoki ma Makeronia.

³Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.

⁴A i haere tahi i a ia tae noa ki Ahia, a Hopate o Peria, te tama a Piru; a Kaiu o Rerepe; a Timoti hoki ratou ko Tikiku, ko Toropimu o Ahia.

⁴Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen Asien.

⁵Otira kua haere atu enei i mua, a e tatari mai ana ki a matou i Toroa.

⁵Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.

⁶Na i te mutunga o nga ra o te taro rewenakore ka rere atu matou i Piripai, a po rima ka tae atu ki a ratou ki Toroa; a e whitu nga ra i noho ai ki reira.

⁶Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och där vistades vi i sju dagar.

⁷¶ Na i te ra tuatahi o te wiki, i te mea kua huihui matou ki te whawhati taro, ka kauwhau a Paora ki a ratou, e mea ana hoki ki te haere i te aonga ake; a ka kumea roatia tana korero a waenganui po ra ano.

⁷På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;

⁸A he maha nga rama i te ruma i runga, i te wahi i huihui ai matou.

⁸och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen, där vi voro församlade.

⁹Na tera tetahi taitamariki, ko Utiku te ingoa, i te matapihi e noho ana, kua tino parangia e te moe: a, ka roa tonu te kauwhau a Paora, na ka pehia rawatia ia e te moe, na ka taka iho i te toru o nga whakapaparanga o nga ruma, tangohia rawatia ak e kua mate.

⁹Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje våningen; och när man tog upp honom, var han död

¹⁰Na ka heke iho a Paora, a hinga ana ki runga ki a ia, awhi ana i a ia, ka mea, kei ngangau koutou; kei roto hoki i a ia tona wairua.

¹⁰Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»

¹¹Na ka kake atu ano ia, ka whawhati taro, ka kai, a ka roa rawa te korero a puao noa, ka haere.

¹¹Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det dagades; först då begav han sig i väg.

¹²Heoi arahina oratia atu ana e ratou taua taitama, kihai hoki i nohinohi te koa.

¹²Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet tröstade.

¹³¶ Na ko matou kua riro i mua ki te kaipuke, a rere ana ki Aho, i mea kia utaina a Paora i reira: nana hoki i whakarite, i mea hoki ko ia me ra uta.

¹³Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.

¹⁴A ka tutaki ki a matou ki Aho, ka utaina ia, a rere ana matou ki Mitirini.

¹⁴Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord och kommo sedan till Mitylene.

¹⁵Rere atu ana matou i reira, a i te aonga ake ka taea te ritenga atu o Kio; ao ake ano ka u ki Hamo a noho ana ki Torokiriuma; ao ake ano ka u ki Miretu.

¹⁵Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios. Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.

¹⁶I mea hoki a Paora kia rere i waho ake o Epeha, kei roa ia ki Ahia: i porangi hoki me kore e rokohanga atu ia e te ra o te Petekoha ki Hiruharama.

¹⁶Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd, för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara i Jerusalem.

¹⁷¶ Na ka tono tangata atu ia i Miretu ki Epeha, hei tiki i nga kaumatua o te hahi.

¹⁷Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.

¹⁸A, no to ratou taenga mai ki a ia, ka mea ia ki a ratou, E matau ana koutou ki taku tikanga i roto i a koutou i nga ra katoa, no te ra tuatahi iho ano o toku taenga mai ki Ahia,

¹⁸Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom till provinsen Asien, har umgåtts med eder:

¹⁹Papaku noa iho te ngakau i mahi ai ahau ki te Ariki, he maha ia nga roimata me nga whakamatautau i pa ki ahau, i nga Hurai e whakatakoto whakaaro ana moku:

¹⁹huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.

²⁰Kihai i puritia e ahau tetahi o nga mea pai; i whakakitea atu ano ki a koutou, i akona nuitia ki a koutou, i tenei whare, i tenei whare;

²⁰Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder.

²¹I kauwhautia hoki ki nga Hurai, ki nga Kariki, te ripeneta whaka te Atua, me te whakapono ki to tatou Ariki, ki a Ihu Karaiti.

²¹Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.

²²Na, tenei ahau te haere nei ki Hiruharama, he hereherenga na te wairua, kahore hoki e mohio ki nga mea e pa ki ahau i reira:

²²Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan att veta vad där skall vederfaras mig;

²³Heoi ano ko ta te Wairua Tapu e whakaatu nei ki ahau i tenei pa, i tenei pa, e mea ana, kei te taria mai ahau e nga mekameka, e nga mate.

²³allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser vänta mig.

²⁴Otira kahore ahau e ihupuku ki te ora, hei painga ki ahau ake, engari kia taea taku e whai nei, me te mahi i homai ki ahau e te Ariki, e Ihu, ara kia whakaaturia te rongopai o te aroha noa o te Atua.

²⁴Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv, om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium.

²⁵Na e mohio ana tenei ahau, heoi ano kitenga o toku mata e tetahi o koutou, e te hunga i kauwhau haere nei ahau i te rangatiratanga o te Atua i roto i a koutou.

²⁵Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.

²⁶Koia ahau ka mea nei ki a koutou aianei, Kahore oku poke i nga toto o tetahi tangata.

²⁶Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för någons blod.

²⁷Kihai hoki ahau i manawapa ki te kauwhau i te whakaaro katoa o te Atua ki a koutou.

²⁷Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut.

²⁸Na kia tupato ki a koutou, ki te kahui katoa ano i meinga ai koutou e te Wairua Tapu hei kaitirotiro, whangaia te hahi a te Atua i hokona nei e ia ki ona ake toto.

²⁸Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod.

²⁹E mohio ana hoki ahau ki tenei ka riro ahau, tera e puta mai ki a koutou he wuruhi nanakia, e kore nei e tohu i te kahui;

²⁹Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.

³⁰A ka whakatika ake etahi tangata i roto i a koutou ano, korero ai i nga mea parori ke, hei kukume i nga akonga kia whai i a ratou.

³⁰Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig.

³¹Na reira, kia mataara, kia mahara ano ki nga tau e toru kihai nei ahau i mangere i te po, i te ao, ki te whakatupato i tenei, i tenei o koutou, me te tangi ano ahau.

³¹Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av eder.

³²Na, tenei ahau, te tuku nei i a koutou ki te Atua, ki te kupu hoki o tona aroha noa, e kaha nei ki te whakatupu ake, ki te hoatu hoki i tetahi wahi ki a koutou i roto i te hunga katoa kua oti te whakatapu.

³²Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland alla som äro helgade.

³³Kihai i hiahiatia e ahau te hiriwa, te koura, te kakahu ranei, o tetahi.

³³Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.

³⁴E mohio ana ano koutou, na enei ringa i mahi nga mea i matea e ahau, e oku hoa hoki.

³⁴I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit med mig.

³⁵I nga mea katoa i hoatu e ahau he tauira ki a koutou, kia penei ta koutou mahi kia atawhaitia ai e koutou te hunga ngoikore, me te mahara ki nga kupu a te Ariki, a Ihu, i mea ra ia, Ko te whakawhiwhi, nui atu te hari i to te whiwhi.

³⁵I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»

³⁶¶ I te mutunga o tenei whai kupu ana ka tukua ona turi ki raro, ka inoi tahi ia me ratou katoa.

³⁶När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med dem alla.

³⁷He nui hoki te tangi o te katoa; hinga iho ratou ki runga ki te kaki o Paora, ka kihi i a ia;

³⁷Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om halsen och kysste honom innerligt;

³⁸I tino mamae pu hoki ratou i te kupu i mea ai ia, heoi ano to ratou kitenga i tona mata. Na ka arahi ratou i a ia ki te kaipuke.

³⁸och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom till skeppet.