¹¶ Aue te mate mo Ariere, mo Ariere, mo te pa i noho ai a Rawiri! tapiritia iho tetahi tau ki tetahi tau; mahia nga hakari i nga wa e rite ai:

¹Ve dig, Ariel, Ariel, du stad, där David slog upp sitt läger! Läggen år till år och låten högtiderna fullborda sitt kretslopp,

²Hei reira raru ai i ahau a Ariere, a ka pouri; ka tangi: a ka rite ia ki ahau ano ko Ariere.

²så skall jag bringa Ariel i trångmål; jämmer skall följa på jämmer, och då bliver det för mig ett verkligt Ariel.

³Ka nohoia atu ano koe e ahau, a karapoi noa; ka whakapaea koe ki te parepare, ka ara ano i ahau he taiepa hei tatau ki a koe.

³Jag skall slå läger runt omkring dig och omsluta dig med vallar och resa upp bålverk emot dig.

⁴A ka whakahokia iho koe, ka korero ake i te whenua; ka iti ano tau kupu i roto i te puehu; ka rite tou reo ki to te tangata i te atua maori, he mea puta ake i te whenua, ka kohimu ake tau kupu i roto i te puehu.

⁴Då skall du tala djupt nedifrån jorden, och dina ord skola dämpade komma fram ur stoftet; din röst skall höras såsom en andes ur jorden, och ur stoftet skall du viska fram dina ord.

⁵Ko te huihuinga ia o ou hoariri ka rite ki te puehu ririki, a koe te huihuinga o te hunga nanakia ki te papapa e rere atu ana: ae ra, ka hemorere tonu.

⁵Men främlingshopen skall bliva såsom fint damm och våldsverkarhopen såsom bortflyende agnar; plötsligt och med hast skall detta ske.

⁶Ka pa ta Ihowa o nga mano ki a ia, he whatitiri, he ru, he reo nui, he tukauati, he tupuhi, he mura ahi e ka ana.

⁶Från HERREN Sebaot skall hemsökelsen komma, med tordön och jordbävning och stort dunder, med storm och oväder och med lågor av förtärande eld.

⁷A ka rite ki te moe, ki te rekanga kanohi o te po nga iwi maha katoa e whawhai ana ki Ariere, ara te hunga katoa e ngangare ana ki a ia, ki tona pa kaha, e whakatupu kino ana hoki i a ia.

⁷Och hela hopen av alla de folk som drogo i strid mot Ariel, de skola vara såsom en drömsyn om natten, alla som drogo i strid mot det och dess borg och bragte det i trångmål.

⁸Ka rite ano ki te tangata matekai e moe ana, na kei te kai ia; heoi, kei te ohonga ake, e takoto kau ana tona wairua: ka rite hoki ki te tangata matewai e moe ana, na kei te inu ia; te ohonga ake, kahore he kaha, kei te hiahia ano tona wairua: ko te rite tera o te hui o nga iwi katoa e whawhai ana ki Maunga Hiona.

⁸Såsom när den hungrige drömmer att han äter, men vaknar och känner sin buk vara tom, och såsom när den törstande drömmer att han dricker, men vaknar och känner sig törstig och försmäktande, så skall det gå med hela hopen av alla de folk som drogo i strid mot Sions berg.

⁹¶ E tu koutou, e miharo; e hari, a ka matapo: e haurangi ana ratou, ehara ia i te waina; e hurori ana, engari ehara i te wai kaha.

⁹Stån där med häpnad, ja, varen häpna; stirren eder blinda, ja, varen blinda, I som ären druckna, men icke av vin, I som raglen, men icke av starka drycker.

¹⁰No te mea kua ringihia e Ihowa te wairua o te moe au tonu ki runga ki a koutou, kua oti ano i a ia te whakamoe o koutou kanohi, nga poropiti; ko o koutou rangatira, ko nga matakite, kua taupokina e ia.

¹⁰Ty HERREN har utgjutit över eder en tung sömns ande och har tillslutit edra ögon; han har höljt mörker över profeterna och över siarna, edra ledare.

¹¹A ka rite ki a koutou te kitenga katoa ki nga kupu o tetahi pukapuka i hiritia, e hoatu ana e nga tangata ki tetahi tangata matua ki te korero pukapuka, ka mea atu, Tena, korerotia tenei: a ka mea mai ia, E kore e taea e ahau, e hiri na hoki.

¹¹Och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan det icke, den är ju förseglad»,

¹²Na ka hoatu taua pukapuka ki te mea kahore nei e matau ki te korero pukapuka; na ko te kianga atu, Tena, korerotia tenei: ano ra ko ia, Kahore ahau e matau ki te korero.

¹²och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan icke läsa.»

¹³Na ka mea te Ariki, I te mea e whakatata ana mai te iwi nei ki ahau, a e whakahonore ana i ahau ki to ratou mangai, ki o ratou ngutu, otiia e matara noa atu ana i ahau o ratou ngakau, a ko to ratou wehi ki ahau he mea whakaako e ta te tangata to hutohu:

¹³Och HERREN har sagt: Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, så att deras fruktan för mig består i inlärda människobud,

¹⁴Na, ka tahuri ahau ki te mahi i tetahi mahi whakamiharo ki waenganui i tenei iwi, he mahi whakamiharo rawa, he miharo whakaharahara: ka whakamotitia hoki nga whakaaro o o ratou mea whakaaro nui, ka ngaro te matauranga o o ratou mea mohio.

¹⁴därför skall jag ännu en gång göra underbara ting mot detta folk, ja, underbara och förunderliga; de visas vishet skall förgås, och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.

¹⁵Aue te mate mo te hunga e whai ana i te wahi hohonu, kia ngaro ai to ratou whakaaro i a Ihowa; a kei te pouri a ratou mahi, e mea ana hoki, Ko wai e kite ana i a tatou? ko wai e matau ana ki a tatou?

¹⁵Ve eder, I som söken att dölja edra rådslag för HERREN i djupet, och som bedriven edra verk i mörkret, I som sägen: »Vem ser oss, och vem känner oss?»

¹⁶Ta koutou whakaputa ke! E kiia ranei te kaihanga rihi he rite ki te paru? e ki ake ranei te mea i hanga ki tona kaihanga, Kihai ahau i hanga e ia? e mea ake ranei te mea i mahia ki tona kaimahi, Kahore ona matauranga?

¹⁶Huru förvända ären I icke! Skall då leret aktas lika med krukmakaren? Skall verket säga om sin mästare: »Han har icke gjort mig»? Eller skall bilden säga om honom som har format den: »Han förstår intet»?

¹⁷¶ He teka ranei he iti rawa nei te takiwa, a ka puta ke a Repanona hei mara whai hua, a ka kiia te mara whai hua hei ngahere?

¹⁷Se, ännu allenast en liten tid, och Libanon skall förvandlas till ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark.

¹⁸I taua ra ka rongo nga turi i nga kupu o te pukapuka, ka kite ano nga kanohi o nga matapo i roto i te kakarauri, i te pouri.

¹⁸De döva skola på den tiden höra vad som läses för de, och de blindas ögon skola se och vara fria ifrån dunkel och mörker;

¹⁹Ka neke ake ano te hari o te hunga mahaki ki a Ihowa, ka koa ano nga tangata rawakore ki te Mea Tapu o Iharaira.

¹⁹och de ödmjuka skola då känna allt större glädje i HERREN; och de fattigaste bland människor skola fröjda sig i Israels Helige.

²⁰Kua moti hoki te tangata nanakia; a ko te tangata whakahi, kua poto; kua hatepea atu ano te hunga katoa i whanga ki te kino:

²⁰Ty våldsverkarna äro då icke mer till, bespottarna hava fått en ände, och de som stodo efter fördärv äro alla utrotade,

²¹E whakatau he nei ki te tangata e korero ana, e whakatakoto rore nei mo te kairiri o te he i te kuwaha; a kahore he rawa i whakapeaua ketia ai e ratou te tangata tika.

²¹de som genom sitt tal gjorde att oskyldiga blevo fällda och snärjde den som skulle skipa rätt i porten och genom lögn vrängde rätten för den rättfärdige.

²²Na ko te kupu tenei a Ihowa, nana nei a Aperahama i hoko, mo te whare o Hakopa, E kore a Hakopa e whakama aianei, e kore ano e koma tona mata aianei.

²²Därför säger HERREN så till Jakobs hus, han som förlossade Abraham: Nu skall Jakob icke mer behöva blygas, nu skall hans ansikte ej vidare blekna;

²³Engari kia kite ia i ana tamariki, i te mahi a oku ringa, i roto i a ia, ka whakatapua e ratou toku ingoa; ae ra, ka whakatapua ano e ratou te Mea Tapu o Hakopa, a ka wehi ki te Atua o Iharaira.

²³ty när han -- hans barn -- få se mina händer verk ibland sig, då skola de hålla mitt namn heligt, de skola hålla Jakobs Helige helig och förskräckas för Israels Gud.

²⁴Ka mohiotia ano te matauranga e nga wairua kotiti ke, a ka ako te hunga amuamu ki te kupu mohio.

²⁴De förvillade skola då få förstånd, och de knorrande skola taga emot lärdom.