¹¶ Whakarongo ki te kupu kua korerotia nei e Ihowa ki a koutou, e te whare o Iharaira:

¹Hören det ord som HERREN talar till eder, I av Israels hus. Så säger HERREN:

²Ko te kupu tenei a Ihowa, Kaua e akona te ara o nga tauiwi, kaua ano e wehi i nga tohu o te rangi; e wehi ana hoki nga tauiwi i aua mea.

²I skolen icke vänja eder vid hedningarnas sätt och icke förfäras för himmelens tecken, därför att hedningarna förfäras för dem.

³He mea teka noa hoki nga tikanga a nga iwi: e tapahia ana hoki e tetahi he rakau i roto i te ngahere, he mahi na nga ringa o te kaimahi, ki te titaha.

³Ty vad folken predika är fåfängliga avgudar. Se, av ett stycke trä från skogen hugger man ut dem, och konstnärens händer tillyxa dem;

⁴Kei te whakapaipai i taua mea ki te hiriwa, ki te koura, whakamau rawa ki nga titi, ki nga hama, te taea te whakakorikori.

⁴med silver och guld pryder man dem och fäster dem med spikar och hammare, för att de icke skola falla omkull.

⁵He rite aua mea ki te nikau, i ata mahia, kahore ia he kupu; me amo, he kore no ratou e haere. Kaua e wehi i a ratou, no te mea e kore e taea e ratou te kino, kahore hoki e ahei i a ratou te mea i te pai.

⁵Lika fågelskrämmor på ett gurkfält stå de där och kunna ej tala; man måste bära dem, ty de kunna ej gå. Frukten då icke för dem, ty de kunna ej göra något ont; och att göra något gott, det förmå de ej heller.

⁶Kahore rawa he rite mou, e Ihowa; he nui koe, he nui ano tou ingoa i runga i te kaha.

⁶Men dig, HERRE, är ingen lik; du är stor, ditt namn är stort i makt.

⁷Ko wai e kore e wehi i a koe, e te Kingi o nga iwi? he tika hoki tena ki a koe; no te mea i roto i nga tangata whakaaro nui katoa o nga iwi, i roto i o ratou kingitanga katoa, kahore he rite mou.

⁷Vem skulle icke frukta dig, du folkens konung? Sådant tillkommer ju dig. Ty bland folkens alla vise och i alla deras riken finnes ingen som är dig lik.

⁸Huihuia ratou, he poauau rawa, he wairangi: ko ta nga whakapakoko e whakaako ai, he rakau tonu ia.

⁸Nej, allasammans äro de oförnuftiga och dårar. Avgudadyrkan är att dyrka trä,

⁹E maua mai ana he hiriwa paraharaha i Tarahihi, he koura i Upata, he mahi na te kaimahi, na nga ringa ano o te kaiwhakarewa koura: he puru, he papura o ratou kakahu; he mea mahi katoa na te hunga tohunga.

⁹silverplåt, hämtad från Tarsis, guld, fört ifrån Ufas, arbetat av en konstnär, av en guldsmeds händer. I blått och rött purpurtyg stå de klädda, allasammans blott verk av konstförfarna män.

¹⁰Ko Ihowa ia te Atua pono, ko ia te Atua ora, he kingi pumau tonu; ka riri ia, ka wiri te whenua, e kore ano nga iwi e kaha ake ina aritarita ia.

¹⁰Men HERREN är en sann Gud, han är en levande Gud och en evig konung; för hans förtörnelse bävar jorden, och folken kunna icke uthärda hans vrede.

¹¹Kia penei ta koutou ki atu ki a ratou, Ko nga atua kihai nei i hanga i te rangi, i te whenua, ka ngaro i runga i te whenua, i raro atu ano hoki nga rangi.

¹¹Så skolen I säga till dem: De gudar som icke hava gjort himmel och jord, de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen.

¹²Nana i hanga te whenua, na tona kaha hoki; ko te ao he mea whakapumau na ona whakaaro nui; ko nga rangi he mea hora na tona matauranga.

¹²Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.

¹³Ka puaki tona reo, he haruru wai kei nga rangi, e meinga ana e ia nga kohu kia pupu ake i nga pito o te whenua; e hanga ana e ia nga uira mo te ua, e whakaputaina mai ana te hau i roto i ona whare taonga.

¹³När han vill låta höra sin röst, då brusa himmelens vatten, då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända; han låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum.

¹⁴Poauau kau nga tangata katoa, a kahore he mohio: ko nga kaiwhakarewa koura katoa whakama iho i te whakapakoko: he mea teka hoki tana i whakarewa ai, kahore hoki he wairua i roto.

¹⁴Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet; guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten, ty deras gjutna beläten äro lögn, och ingen ande är i dem.

¹⁵He horihori kau ratou, he mahi pohehe; i te wa e pa ai ia ki a ratou ka ngaro.

¹⁵De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt; när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.

¹⁶Kahore e rite ki era te wahi i a Hakopa; ko ia hoki te kaiwhakaahua o nga mea katoa; ko Iharaira hoki te iwi o tona kainga tupu, ko Ihowa o nga mano tona ingoa.

¹⁶Men sådan är icke han som är Jakobs del; nej, det är han som har skapat allt, och Israel är hans arvedels stam. HERREN Sebaot är hans namn.

¹⁷¶ Kohikohia au mea i te whenua, e koe e noho na i te pa e whakapaea ana.

¹⁷Samlen edert gods och fören det bort ur landet, I som sitten under belägring.

¹⁸Ko te kupu hoki tenei a Ihowa, Tenei ahau te piupiu atu nei i nga tangata o te whenua i tenei wa, te whakatupu kino nei hoki i a ratou, kia kitea ai e ratou.

¹⁸Ty så säger HERREN: Se, denna gång skall jag slunga bort landets inbyggare; jag skall bereda dem ångest, så att de förnimma det.

¹⁹Aue, te mate i ahau, mamae rawa toku marutanga: otiia kua mea nei ahau, He pono noku tenei mate, me whakamanawanui.

¹⁹Ve mig, jag är sönderkrossad! Oläkligt är mitt sår. Men jag säger: Ja, detta är min plåga, jag måste bära den!

²⁰Kua pahuatia toku teneti, ko aku aho motumotu katoa: kua rito atu aku tamariki i toku taha, kua kore: kahore ake he tangata hei whakamaro i toku teneti, hei whakaara i oku kakahu arai.

²⁰Mitt tält är förstört, och mina tältstreck äro alla avslitna. Mina barn äro borta, de finnas icke mer; ingen är kvar, som kan slå upp mitt tält och sätta upp mina tältdukar.

²¹Kua poauau nei hoki nga hepara; kihai a Ihowa i rapua e ratou; na reira i kore ai e tika ta ratou, ka marara hoki a ratou kahui katoa.

²¹Ty herdarna voro oförnuftiga, de frågade icke efter HERREN; därför hade de ingen framgång, och hela deras hjord blev förskingrad.

²²Nana, te haere mai nei te reo o nga korero, nui atu te whakaohooho, no te whenua ki te raki, hei mea i nga pa o Hura hei ururua, hei nohoanga mo nga kirehe mohoao.

²²Lyssna, något höres! Se, det nalkas! Ett stort dån kommer från nordlandet för att göra Juda städer till en ödemark, till en boning för schakaler.

²³E mohio ana ano ahau, e Ihowa, kahore o te tangata ara i a ia ake ano: kahore hoki i te tangata e haereere nei mana e whakatikatika ona hikoinga.

²³Jag vet det, HERRE: människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.

²⁴Pakia ahau, e Ihowa, me te whakariterite ano ia; kauaka ina riri koe, kei kahore ahau i a koe.

²⁴Så tukta mig, HERRE likväl med måtta; icke i din vrede, på det att du ej må göra mig till intet.

²⁵Ringihia atu tou riri ki nga tauiwi kahore nei e matau ki a koe, ki nga hapu kahore nei e karanga ki tou ingoa; kua pau hoki a Hakopa i a ratou, ae ra, pau rawa, moti rawa, ko tona mohoanga hoki whakaururuatia ana e ratou.

²⁵Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som icke känna dig, och över de släkter som ej åkalla ditt namn. ty de hava uppätit Jakob, ja, uppätit och gjort ände på honom, och hans boning hava de förött.