1¶ Ano ra ko Hopa; i mea ia,
1Därefter tog Job till orda och sade:
2Ata whakarongo mai ki taku kupu, a hei tenei he kupu whakamarie mai ma koutou.
2Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3Tukua ahau, a ka korero hoki ahau; a ka mutu aku korero, haere tonu ta koutou tawai.
3Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4Ahau nei, ki te tangata koia taku amuamu? A he aha ahau te manawanui ai?
4Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5Titiro mai ki ahau, miharo ai; kopania atu te ringa ki te mangai.
5Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6Mahara kau ahau, ka wehi, mau pu te wehi o oku kikokiko.
6Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7¶ He aha te hunga kino i ora ai, i koroheke ai, ae, i marohirohi ai to ratou kaha?
7Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8Pumau tonu o ratou uri ki to ratou taha ki to ratou aroaro, a ko a ratou whanau kei ta ratou tirohanga atu.
8De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9O ratou whare kei runga i te rangimarie, kahore he wehi, kahore hoki a te Atua patu ki a ratou.
9Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10E kaha ana tana puru ki te ekeeke, kahore hoki e he; ka whanau tana kau, kahore hoki he whakatahe.
10När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11E tukua mai ana e ratou a ratou kohungahunga ano he kahui hipi, e pekepeke ana a ratou tamariki.
11Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12He hunga hapai ratou i te timipera, i te hapa, e koa ana ki te tangi o te okana.
12De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
13O ratou ra pau tonu i runga i te ahuareka, kitea rawatia ake kua heke ki te po.
13De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
14Koia ratou i mea ai ki te Atua, Mawehe atu i a matou; kahore hoki o matou hiahia kia matau ki ou ara.
14Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15He aha ra te Runga Rawa e mahi ai matou ki a ia? He aha hoki te rawa ki a matou ki te inoi ki a ia?
15Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
16Nana, kahore he pai mo ratou i o ratou ringa ake: matara atu i ahau te whakaaro o te hunga kino.
16Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17¶ Pehea te maha o nga matenga o te rama a te hunga kino? O nga panga mai ano hoki o to ratou aitua ki a ratou? O te tuwhanga mai a te Atua i nga mamae i a ia e riri ana?
17Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18E rite ai ratou ki te kakau witi i mua i te hau, ki te papapa e kahakina atu ana e te paroro?
18De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19E mea ana koutou, E rongoatia ana e te Atua tona kino hei mea mo ana tamariki. Mana e utu tera ki a ia tonu, kia mohio ai ia.
19»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20Tukua kia kite ona ake kanohi i tona hunanga, a tukua ia kia inu i te riri o te Kaha Rawa.
20Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21He aha hoki tana manako ki tona whare i muri i a ia? ka poroa hoki ona marama i waenga?
21Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22E whakaako ianei tetahi i te Atua ki te matauranga? Ko te kaiwhakawa hoki ia mo te hunga whakakake.
22»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
23Tenei tangata, mate iho ia, pakari rawa ano hoki ona kaha, ata takoto ana ana mea katoa, kahore hoki he raruraru.
23Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24Ki tonu ona u i te waiu, a e makuku ana ona wheua i te hinu.
24hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25Mate iho hoki tera tangata, kawa tonu tona wairua, kahore hoki he pai hei kai mana.
25Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26Ka takoto ngatahi raua ki te puehu, a ko te iro hei hipoki mo raua.
26Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27¶ Nana, e mohio ana ahau ki o koutou whakaaro, ki ta koutou ngarahu nanakia ano hoki moku.
27Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28E ki ana hoki koutou, Kei hea te whare o te rangatira? Kei hea hoki te teneti i noho ai te hunga kino?
28I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
29Kahore ianei koutou i ui ki te hunga e haere atu ana i te ara? Kahore ranei koutou i mohio ki a ratou tohu?
29Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30Kei te rongoa nei hoki te tangata kono mo te ra o te whakangaro; ka whakaputaina ratou i te ra o te riri.
30att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31Ko wai e whakaatu i tona ara ki tona aroaro? Ko wai hoki hei hoatu i te utu mo tana mahi ki a ia?
31Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32Heoi ka kawea ia ki te urupa; kei te puranga he wahi mona.
32Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33Ka reka ki a ia nga pokuru o te awaawa, ka whai mai ano hoki nga tangata katoa i a ia; e kore nei hoki e taea te tatau te hunga i mua i a ia.
33Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34He pehea ra ta koutou whakamarie tinihanga i ahau, e toe na hoki te he i roto i a koutou kupu e whakahoki mai na?
34Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.