¹¶ I aua ra ka whakatakotoria he tikanga e Hiha Akuhata kia tuhituhia te ao katoa.

¹Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.

²Ko te tuhituhinga tuatahi tenei i meatia i te wa ko Kuirinia te kawana o Hiria.

²Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.

³A ka haere nga tangata katoa kia tuhituhia, ia tangata, ia tangata, ki tona ake pa.

³Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig.

⁴I haere atu ano a Hohepa i Kariri, i te pa, i Nahareta, ki Huria, ki te pa o Rawiri, ko Peterehema te ingoa: no te mea no te whare ia, no te kawei o Rawiri:

⁴Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen,

⁵Kia tuhituhia ai raua ko tana wahine taumau, ko Meri, e hapu ana ia.

⁵för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.

⁶A, i a raua i reira, ka rite nga ra e whanau ai ia.

⁶Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.

⁷Na ka whanau tana matamua, a takaia ana e ia ki nga kakahu, ka whakatakotoria ki te takotoranga kai ma nga kararehe; no te mea kahore he wahi mo ratou i te whare.

⁷Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.

⁸¶ I taua wahi hoki etahi hepara e noho koraha ana, e tiaki ana i ta ratou kahui i te po.

⁸I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.

⁹Na tu ana tetahi anahera a te Ariki i o ratou taha, a whiti ana te kororia o te Ariki ki a ratou a tawhio noa; a nui whakaharahara to ratou wehi.

⁹Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.

¹⁰Na ka mea te anahera ki a ratou, Kaua e mataku: ta te mea he kaikauwhau tenei ahau ki a koutou mo te hari nui, meake puta mai ki te iwi katoa.

¹⁰Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.

¹¹Nonaianei hoki i whanau ai he Kaiwhakaora mo koutou i te pa o Rawiri, ara a te Karaiti, te Ariki.

¹¹Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

¹²Ko te tohu tenei ki a koutou; E kite koutou i te tamaiti ka oti te takai ki te kakahu, e takoto ana i te takotoranga kai ma nga kararehe.

¹²Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.»

¹³Na ohorere tonu ko tetahi ope nui o te rangi e tu tahi ana me taua anahera, e whakamoemiti ana ki te Atua, e mea ana,

¹³I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade:

¹⁴Kia whai kororia te Atua i runga rawa, kia mau te rongo ki runga ki te whenua, me te whakaaro pai ki nga tangata.

¹⁴»Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!»

¹⁵A, ka mawehe atu nga anahera i a ratou ki te rangi, ka mea nga hepara tetahi ki tetahi, Tatou ka haere ki Peterehema, kia kite i tenei mea kua puta nei, kua whakapuakina mai nei e te Ariki ki a tatou.

¹⁵När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»

¹⁶Na kaika tonu ta ratou haere, a ka kite i a Meri, i a Hohepa, i te tamaiti hoki e takoto ana i te takotoranga kai ma nga kararehe.

¹⁶Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban.

¹⁷A, no ka kite, ka whakapuakina te mea i korerotia ki a ratou mo tenei tamaiti.

¹⁷Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn.

¹⁸A miharo ana nga kaiwhakarongo katoa ki enei mea, i korerotia nei ki a ratou e nga hepara.

¹⁸Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.

¹⁹Ko Meri ia i ata rongoa i enei mea katoa, me te whakaaroaro i roto i tona ngakau.

¹⁹Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

²⁰Na ka hoki nga hepara, me te whakakororia, me te whakamoemiti ki te Atua mo nga mea katoa i rongo nei, i kite nei ratou, i rite nei ki nga mea i korerotia ki a ratou.

²⁰Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.

²¹¶ A, no ka rite nga ra e waru, e kotia ai te tamaiti, ka huaina tona ingoa ko IHU, ko ta te anahera i hua ai ia te mea kahore ano i hapu tona whaea.

²¹När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.

²²A ka rite nga ra e purea ai te whaea, e whakaritea ai te ture a Mohi, ka kawea ia e ratou ki Hiruharama, kia tapaea ki te Ariki.

²²Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren,

²³Kia peratia me te mea i tuhituhia ki te ture a te Ariki, Ko nga tane katoa e oroko puta mai i te kopu, e kiia he tapu ki te Ariki.

²³enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren»,

²⁴Kia hoatu ano he patunga tapu, te mea i korerotia i roto i te ture a te Ariki, Kia rua kukupa, kia rua ranei pi kukupa.

²⁴så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor», såsom stadgat var i Herrens lag.

²⁵¶ Na, i Hiruharama tetahi tangata, ko Himiona te ingoa; he tangata tika, he tangata whakaaro, e tatari ana ki te whakaharinga o Iharaira: kei runga hoki te Wairua Tapu i a ia.

²⁵I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom.

²⁶Na kua whakamaharatia ia e te Wairua Tapu, e kore ia e kite i te mate, kia kite ra ano ia i ta te Ariki Karaiti.

²⁶Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.

²⁷Na ka haere ia ki te temepara, he meatanga na te Wairua: a i nga matua e mau ana i te tamaiti, i a Ihu, kia meatia ai e raua ki a ia ta te ture i whakarite ai,

²⁷Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen,

²⁸Ka tango ia i a ia ki ona ringa, ka whakapai ki te Atua, ka mea,

²⁸då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:

²⁹Katahi, e te Ariki, ka tukua tau pononga kia haere i runga i te rangimarie, ka pera me tau i korero ai:

²⁹»Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord,

³⁰Ka kite nei hoki oku kanohi i tau whakaoranga,

³⁰ty mina ögon hava sett din frälsning,

³¹Ka whakatakotoria nei e koe ki te aroaro o nga iwi katoa;

³¹vilken du har berett till att skådas av alla folk:

³²Hei whakamarama e kite ai nga tauiwi, hei kororia hoki mo tau iwi, mo Iharaira.

³²ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.»

³³A miharo tonu a Hohepa raua ko tona whaea ki nga kupu i korerotia mona.

³³Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom.

³⁴Na ka manaaki a Himiona i a raua, a ka mea ki tona whaea, ki a Meri, Nana, ka waiho tenei tama hei takanga, hei aranga, mo te tini o te tangata i roto i a Iharaira; hei tohu hoki e korerotia kinotia;

³⁴Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt.

³⁵Ae ra, ka tika atu ano te hoari, a puta noa i tou ake wairua, e hurahia ai nga whakaaro o nga ngakau maha.

³⁵Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.»

³⁶A tera hoki tetahi ko Ana, he poropiti, he tamahine na Panuera, no te iwi o Ahera; kua kaumatua ia, e whitu nga tau o tona wahinetanga ake i noho ai i te tane;

³⁶Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru,

³⁷He pouaru, kua waru tekau ma wha rawa ona tau e pera ana; heoi kihai i mahue i a ia te temepara; he karakia tonu tana, he nohopuku, he inoi, i te po, i te ao.

³⁷och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag.

³⁸Na ka tae atu ia i taua haora ano, ka whakawhetai ki te Ariki, a korerotia ana ia e ia ki te hunga katoa o Hiruharama e tatari ana ki te whakaoranga.

³⁸Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem.

³⁹A, no ka oti nga mea katoa e rite ana ki ta te Ariki ture, ka hoki ratou ki Kariri, ki to ratou ake pa, ki Nahareta.

³⁹Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag, vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen.

⁴⁰Na ka tupu te tamaiti, ka pakari haere, ka ki i nga whakaaro nunui: a i runga i a ia te aroha noa o te Atua.

⁴⁰Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.

⁴¹¶ A i haere ona matua i ia tau, i ia tau ki Hiruharama i te hakari o te kapenga.

⁴¹Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem.

⁴²A ka tekau ma rua ona tau, ka haere ratou i runga i nga ritenga o te hakari.

⁴²När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden.

⁴³A ka rite nga ra, i a raua e hoki ana, ka whakaware iho te tamaiti, a Ihu, i Hiruharama; kihai hoki ona matua i mohio.

⁴³Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill.

⁴⁴I mahara hoki raua kei roto ia i te tira, na ka haere, kotahi te ra ki te ara; a ka rapu raua i a ia i roto i nga whanaunga, i a raua tangata hoki i mohio ai.

⁴⁴De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.

⁴⁵A, no te korenga i kitea ia, hoki ana raua ki Hiruharama, ki te rapu i a ia.

⁴⁵När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom.

⁴⁶A, muri iho i nga ra e toru ka kitea ia i roto i te temepara, e noho ana i waenganui o nga kaiwhakaako, e whakarongo ana ki a ratou, e ui ana ki a ratou.

⁴⁶Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem;

⁴⁷A miharo katoa ki tona matauranga, ki ana korero, te hunga i rongo ki a ia.

⁴⁷och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar.

⁴⁸A, no ka kite raua i a ia, ka tino miharo: ka mea tona whaea ki a ia, E tama, he aha koe i penei ai ki a maua? na, pouri noa iho maua ko tou papa, i a maua i rapu nei i a koe.

⁴⁸När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»

⁴⁹Ka mea ia ki a raua, he aha korua i rapu ai i ahau? Kihai korua i mahara kia noho ahau i te whare o toku Matua?

⁴⁹Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?»

⁵⁰Heoi kihai raua i matau ki te kupu i korerotia ra e ia ki a raua.

⁵⁰Men de förstodo icke det som han talade till dem.

⁵¹Na ka haere tahi atu ia me raua ka tae ki Nahareta, ka ngohengohe ia ki a raua: ko tona whaea ia i rongoa i enei kupu katoa i roto i tona ngakau.

⁵¹Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta.

⁵²Na ka kake haere a Ihu te whakaaro nui, te kaumatua, ka paingia ano e te Atua, e te tangata.

⁵²Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor.