¹¶ A ka oho ake a Ihu, ka korero kupu whakarite ano ki a ratou, ka mea,

¹Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

²Ka rite te rangatiratanga o te rangi ki tetahi kingi, i whakatakoto marena mo tana tama,

²»Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.

³A tonoa ana ana pononga, hei karanga i te hunga i korerotia ki te marena: heoi kihai ratou i pai ki te haere.

³Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.

⁴Ka tono ano ia i era atu pononga, ka mea, Mea atu ki te hunga i korerotia, Na kua rite taku hakari; kua oti aku puru, aku mea momona te patu, a kua rite katoa nga mea: haere mai ki te marena.

⁴Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'

⁵Otira i paopaongia e ratou, haere ana ko tetahi ki tana mara, ko tetahi ki tana hokohoko.

⁵Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

⁶Na hopukina ana ana pononga e nga mea i mahue, tukinotia ana ratou, a whakamatea iho.

⁶Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.

⁷Otiia i riri te kingi: a tonoa atu ana ana taua, whakangaromia ana taua hunga kohuru, tahuna iho to ratou pa.

⁷Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.

⁸Katahi ia ka mea ki ana pononga, E rite ana te marena, ko te hunga ia i karangatia kihai i pai.

⁸Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.

⁹Na haere koutou ki nga pekanga o nga ara, a tonoa mai ki te marena te hunga katoa e kite ai koutou.

⁹Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'

¹⁰Na ka haere aua pononga ki nga ara, a huihuia katoatia ana te hunga i kitea e ratou, ana pai, ana kino: na kiki ana te marena i nga manuhiri.

¹⁰Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

¹¹Otiia, no te tapokoranga, o te kingi kia kite i nga manuhiri, ka kitea e ia i reira he tangata kahore nei ona kakahu marena:

¹¹Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.

¹²A ka mea ki a ia, E hoa, he aha koe i tomo mai ai ki konei kahore nei ou kahu marena? Heoi kihai ia i kuihi.

¹²Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.

¹³Na ka mea te kingi ki nga kaimahi, Herea ona ringa, ona waewae, kawea atu, maka ki te pouri i waho rawa; ko te wahi tera o te tangi, o te tetea o nga niho.

¹³Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

¹⁴He tokomaha hoki e karangatia, he ruarua ia e whiriwhiria.

¹⁴Ty många äro kallade, men få utvalda.»

¹⁵¶ Me i reira ka haere nga Parihi, ka runanga ki te pehea e mau ai tetahi kupu ana.

¹⁵Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.

¹⁶A ka tonoa ki a ia a ratou akonga me nga tangata piri ki a Herora, hei mea, E te Kaiwhakaako, e matau ana matou he pono koe, e whakaako ana koe i te ara a te Atua i runga i te pono, e kore ano ta te tangata e whakaaroa e koe: e kore nei hoki koe e titiro ki te kanohi tangata.

¹⁶Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.

¹⁷Tena, korerotia ki a matou, E pehea ana tou whakaaro? He mea tika ranei te hoatu takoha ki a Hiha, kahore ranei?

¹⁷Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»

¹⁸Otiia i mohio a Ihu ki to ratou whakaaro kino, a ka mea, He aha ta koutou e whakamatautau na i ahau, e te hunga tinihanga?

¹⁸Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?

¹⁹Tena koa, kia kite ahau i te moni takoha. A mauria mai ana e ratou ki a ia he pene.

¹⁹Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning.

²⁰Na ka mea ia ki a ratou, No wai tenei ahua me te tuhituhinga?

²⁰Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

²¹Ka mea ratou ki a ia, No Hiha. Katahi ia ka mea ki a ratou, Hoatu ki a Hiha nga mea a Hiha; ki te Atua ano nga mea a te Atua.

²¹De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

²²Ka rongo ratou, ka miharo: a mahue ake ia i a ratou, a haere ana ratou.

²²När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

²³¶ I taua ra ka haere mai ki a ia nga Haruki, e mea nei kahore he aranga, ka ui ki a ia,

²³Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom

²⁴Ka mea, E te Kaiwhakaako, i mea a Mohi, Ki te mate te tangata, a kahore ana tamariki, ma tona teina e marena tana wahine, e whakatupu ake he uri mo tona tuakana.

²⁴och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'

²⁵Na tokowhitu tetahi whanau i a matou, he tuakana, he teina: te marenatanga o te tuatahi, ka mate, a hore ona uri, waiho iho tana wahine ma tona teina.

²⁵Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.

²⁶Me te tuarua ano, me te tuatoru, puta noa i te tuawhitu.

²⁶Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.

²⁷A, muri iho i a ratou katoa, ka mate te wahine.

²⁷Sist av alla dog hustrun.

²⁸Na, i te aranga, ma wai o te tokowhitu te wahine? i a ratou katoa nei hoki ia.

²⁸Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»

²⁹Na ka whakahoki a Ihu, ka mea ki a ratou, E he ana koutou, te mohio ki nga karaipiture, ki te kaha ano o te Atua.

²⁹Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.

³⁰I te aranga hoki e kore ratou e marena, e kore ano e hoatu kia marenatia, engari ka rite ki nga anahera a te Atua i te rangi.

³⁰Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.

³¹Na, ko te aranga o te hunga mate, kahore ano koutou i kite i ta te Atua i korero ai ki a koutou, i mea ai,

³¹Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:

³²Ko ahau te Atua o Aperahama, te Atua o Ihaka, te Atua o Hakopa? ehara te Atua i te Atua no te hunga mate, engari no te hunga ora.

³²'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»

³³A, no ka rongo te mano, ka miharo ki tana ako.

³³När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

³⁴¶ No te rongonga ia o nga Parihi, kua kapi i a ia te mangai o nga Haruki, ka whakamine tahi ratou.

³⁴Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;

³⁵Na ka ui tetahi o ratou, he kaiako i te ture, ka whakamatautau i a ia, ka mea,

³⁵och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:

³⁶E te Kaiwhakaako, ko tehea te kupu nui o te ture?

³⁶»Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»

³⁷Ka mea a Ihu ki a ia, Kia whakapaua tou ngakau, tou wairua, tou hinengaro, ki te aroha ki te Ariki, ki tou Atua.

³⁷Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'

³⁸Ko te tuatahi tenei, ko te kupu nui.

³⁸Detta är det yppersta och förnämsta budet.

³⁹He rite ano te tuarua ki tenei, Kia aroha koe ki tou hoa tata, ano ko koe.

³⁹Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'

⁴⁰Kei runga i enei kupu e rua e iri ana te ture me nga poropiti.

⁴⁰På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

⁴¹¶ A, i nga Parihi e noho huihui ana, ka ui a Ihu ki a ratou,

⁴¹Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem

⁴²Ka mea, He pehea o koutou whakaaro ki a te Karaiti? Na wai ia tama? Ka mea ratou ki a ia, Na Rawiri.

⁴²och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»

⁴³Ka mea ia ki a ratou, He aha ra a Rawiri, i a ia e nohoia ana e te Wairua, i karanga ai i a ia he Ariki? i mea hoki ia,

⁴³Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:

⁴⁴I mea te Ariki ki toku Ariki, hei toku matau koe noho ai, kia meinga ra ano e ahau ou hoariri hei turanga waewae mou.

⁴⁴'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

⁴⁵Na, ka kiia nei ia e Rawiri he Ariki, he pehea i tama ai ki a ia?

⁴⁵Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»

⁴⁶A hore he tangata i ahei te whakahoki kupu ki a ia, kihai rawa ano tetahi i maia ki te ui ki a ia i taua ra iho ano.

⁴⁶Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.