¹¶ He Makiri na Ahapa. Kia anga mai te taringa, e toku iwi, ki taku ture: tahuri mai o koutou taringa ki nga kupu a toku mangai.

¹En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.

²Ka puaki te kupu whakarite i toku mangai, ka korerotia e ahau nga mea ngaro onamata:

²Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.

³I rongo nei, i matau nei tatou, i korero ai hoki o tatou matua ki a tatou.

³Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,

⁴E kore e huna e matou i a ratou tamariki: me whakaatu ki to muri whakatupuranga nga whakamoemiti ki a Ihowa, me tona kaha, me ana mahi whakamiharo i mea ai ia.

⁴det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

⁵Kua pumau hoki i a ia he whakaaturanga i roto i a Hakopa, kua takoto he ture i roto i a Iharaira: a whakahaua mai ana e ia o tatou tupuna, kia whakaakona ki a ratou tamariki.

⁵Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.

⁶Kia matauria ai e to muri whakatupuranga, e nga tamariki e whanau, e ara ake a mua: mo ta ratou whakaatu ki a ratou tamariki.

⁶Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

⁷Kia u ai ta ratou tumanako ki te Atua, kei wareware hoki ki nga mahi a te Atua: engari kia mau ki ana whakahau.

⁷Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.

⁸Kei rite hoki ki o ratou tupuna, ki te whakatupuranga whakakeke, tutu, ki te whakatupuranga kihai nei i whakatikatika i to ratou ngakau, kihai hoki i u to ratou wairua ki te Atua.

⁸Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

⁹¶ He hunga mau patu nga tama a Eparaima, he hunga hapai kopere, heoi tahuri ana ratou i te ra o te tatauranga.

⁹Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.

¹⁰Kihai i puritia e ratou te kawenata a te Atua; kihai ano i pai ki te haere i tana ture;

¹⁰De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.

¹¹Heoi, kua wareware ki ana mahi, me ana mea whakamiharo i whakakitea e ia ki a ratou.

¹¹De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

¹²He mea whakamiharo ana mahi i te aroaro o o ratou tupuna, i te whenua o Ihipa, i te parae o Toana.

¹²Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.

¹³Tapahia ana e ia te moana, a meinga ana ratou kia whiti: tu ake i a ia nga wai ano he puranga.

¹³Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.

¹⁴He mea arahi ratou e ia i te awatea ki te kapua: i te roa hoki o te po ki te marama o te ahi.

¹⁴Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.

¹⁵I wahia e ia nga kohatu i te koraha; a me te mea no nga rire nui tana wai hei inu ma ratou.

¹⁵Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.

¹⁶Puta mai ana i a ia he awa i roto i te kamaka: meinga ana nga wai kia heke, ano he waipuke.

¹⁶Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

¹⁷Heoi ka hara ano ratou ki a ia: whakatoi ana ki te Runga Rawa i te koraha.

¹⁷Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.

¹⁸Na kei te whakamatautau to ratou ngakau i te Atua, kei te inoi kai ma to ratou hiahia.

¹⁸De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.

¹⁹I korero kino ano ratou ki te Atua, i mea; E ahei ranei i te Atua te taka he tepu ki te koraha?

¹⁹Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?

²⁰Nana, ko tana patunga i te kohatu, ka pakaru mai te wai, a puke ana nga awa: e taea ano ranei e ia te homai taro, e pae ranei i a ia he kikokiko ma tana iwi?

²⁰Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

²¹Na ko te rongonga o Ihowa, na ka riri: a toro ana te kapura ki a Hakopa, puta ake ana te riri ki a Iharaira;

²¹Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,

²²Mo ratou kihai i whakapono ki te Atua, kihai ano i whakawhirinaki ki tana whakaoranga.

²²eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

²³Nana nei hoki i whakahau nga kapua i runga, i whakatuwhera nga tatau o te rangi.

²³Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;

²⁴A whakauaina iho te mana ki runga ki a ratou hei kai; homai ana hoki e ia te witi o te rangi ma ratou.

²⁴han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.

²⁵Kai ana te tangata i ta te anahera kai: i tukua e ia he kai ma ratou, a makona noa.

²⁵Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

²⁶I whakaohokia e ia te marangai i te rangi: i takina ano te tonga e tona kaha.

²⁶Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.

²⁷A whakauaina iho e ia te kikokiko ki a ratou ano he puehu; he manu whai pakau ano he one no te moana.

²⁷Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;

²⁸A whakangahorotia iho e ia ki waenganui i to ratou puni: ki o ratou nohoanga a tawhio noa.

²⁸han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

²⁹Na kai ana ratou, tino makona; i tukua hoki e ia ki a ratou ta ratou i hiahia ai:

²⁹Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.

³⁰Kihai ratou i ngaruru ki ta ratou i hiahia ai; a i roto tonu ta ratou kai i o ratou mangai,

³⁰Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,

³¹Na ka pa te riri o te Atua ki a ratou, a patua iho e ia te hunga tetere o ratou; piko ana i a ia nga taitamariki o Iharaira.

³¹då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

³²Ahakoa pa katoa tenei, i hara ano ratou, kihai ano i whakapono ki ana mahi whakamiharo.

³²Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.

³³I whakapaua ai e ia o ratou ra ki te horihori, o ratou tau ki te potatutatu.

³³Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

³⁴Ka patua ratou e ia, na, ka rapu ratou i a ia, a ka hoki, ka ui wawe ki te Atua.

³⁴När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.

³⁵Ka mahara hoki ko te Atua to ratou kohatu, ko te Atua, ko te Runga Rawa, to ratou kaihoko.

³⁵De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;

³⁶Otiia kei te patipati o ratou mangai ki a ia, a teka ana o ratou arero ki a ia.

³⁶och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.

³⁷Kihai hoki to ratou ngakau i tika ki a ia; kihai ano ratou i u ki tana kawenata.

³⁷Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

³⁸Ko tana ia, he aroha; hipokina ana e ia te he, kihai ano i whakangaro: ae ra, he maha ana whakahokinga iho i tona riri, a kihai i oho katoa tona riri.

³⁸Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.

³⁹I mahara hoki ia he kikokiko nei ratou: he hau e pahure atu ana, a e kore e hoki mai.

³⁹Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

⁴⁰¶ Ano te tini o a ratou whakatoinga i a ia i te koraha, o a ratou whakapouritanga i a ia i te tahora!

⁴⁰Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!

⁴¹Hoki whakamuri ana ratou, whakamatautau ana i te Atua: whakatoia ana e ratou te Mea Tapu o Iharaira.

⁴¹Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.

⁴²Kihai ratou i mahara ki tona ringa, ki te ra i whakaorangia ai ratou e ia i te hoariri;

⁴²De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,

⁴³Ki tana meatanga i ana tohu ki Ihipa, i ana merekara ki te parae o Toana;

⁴³då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

⁴⁴I puta ke ai i a ia o ratou awa hei toto, me o ratou manga wai, te inu ai ratou.

⁴⁴Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;

⁴⁵I tonoa ai e ia he huihuinga namu ki a ratou, a pau iho ratou; he poroka, i huna ai ratou.

⁴⁵han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

⁴⁶A hoatu ana e ia o ratou hua ki te moka; me to ratou mauiui ki te mawhitiwhiti.

⁴⁶Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;

⁴⁷Whakamatea ana e ia a ratou waina ki te whatu, a ratou rakau hikamora ki te haupapa.

⁴⁷han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;

⁴⁸Tukua ana e ia a ratou kararehe ma te whatu, a ratou kahui ma nga uira.

⁴⁸han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

⁴⁹I tukua whakareretia e ia ki a ratou tona riri, aritarita, weriweri, me te raruraru; he whakaeke na nga anahera kino.

⁴⁹Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.

⁵⁰A whakatikaia ana e ia he ara mo tona riri; kihai i tohungia to ratou wairua kei mate: otiia tukua ana e ia to ratou ora ki te mate uruta.

⁵⁰Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.

⁵¹Na patua iho e ia nga matamua i Ihipa, te muanga o to ratou kaha i nga teneti o Hama.

⁵¹Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

⁵²Otira arahina ana e ia ana ake tangata ano he hipi; whakahaerea ana ratou e ia i te koraha ano he kahui.

⁵²Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.

⁵³Na ka arahina marietia ratou e ia, te wehi ratou: ko o ratou hoariri ia taupokina iho e te moana.

⁵³Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.

⁵⁴Na ka kawea ratou e ia ki te rohe o tona wahi tapu, ki tenei maunga, i hokona nei e tona matau.

⁵⁴Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.

⁵⁵Peia ana e ia nga tauiwi i to ratou aroaro: a wehea ana e ia he kainga mo ratou ki te aho, whakanohoia iho nga hapu o Iharaira ki o ratou teneti.

⁵⁵Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

⁵⁶Heoi ka whakamatauria, ka whakatoia e ratou te Atua, te Runga Rawa; kihai hoki i mau ki ana whakaaturanga;

⁵⁶Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;

⁵⁷A hoki whakamuri ana, mahi hianga ana, pera ana me o ratou matua: parori ke ana ratou, he pera me te kopere tinihanga.

⁵⁷de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.

⁵⁸Na ko o ratou wahi tiketike hei whakapataritari i a ia; ko o ratou whakapakoko hei mea i a ia kia hae.

⁵⁸De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.

⁵⁹I te rongonga o te Atua, ka riri, ka tino whakarihariha hoki ki a Iharaira.

⁵⁹Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.

⁶⁰A mahue ake i a ia te tapenakara a Hiro, te teneti i whakaturia e ia ki waenganui i nga tangata;

⁶⁰Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;

⁶¹A tukua ana e ia tona kaha hei whakarau, tona kororia ki te ringa o te hoariri.

⁶¹han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.

⁶²I tukua atu ano e ia tana iwi ma te hoari; a i riri ki tona kainga tupu.

⁶²Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.

⁶³Pau ake a ratou taitama i te ahi; kihai ano a ratou kotiro i marenatia.

⁶³Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.

⁶⁴I hinga o ratou tohunga i te hoari; kihai hoki i tangi a ratou pouaru.

⁶⁴Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.

⁶⁵Na ka maranga te Ariki ano ko tetahi i te moe, me te tangata kaha e hamama ana i te waina.

⁶⁵Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.

⁶⁶A patua iho e ia a muri o ona hoariri, meinga ana ratou e ia hei taunutanga mo ake tonu atu.

⁶⁶Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.

⁶⁷I whakakahore ano ia ki te teneti a Hohepa: a kihai i whiriwhiri i te hapu o Eparaima;

⁶⁷Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

⁶⁸Heoi ko te hapu o Hura tana i whiriwhiri ai, ko Maunga Hiona tana i aroha ai.

⁶⁸Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.

⁶⁹A whakaturia ana e ia tona wahi tapu kia pera me nga wahi teitei; me te whenua i whakapumautia e ia mo ake tonu atu.

⁶⁹Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.

⁷⁰I whiriwhiria ano e ia a Rawiri, tana pononga: he mea tango nana i nga kainga hipi:

⁷⁰Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

⁷¹Mauria ana mai e ia i te whai i nga hipi whaereere, hei whangai i a Hakopa, i tana iwi, i a Iharaira hoki, i tona kainga tupu.

⁷¹Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.

⁷²A rite tonu ki te tapatahi o tona ngakau tana whangai i a ratou: he arahi mohio hoki ta tona ringa i a ratou.

⁷²Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.