¹Każda rzecz ma swój czas, i każde przedsięwzięcie ma swój czas pod niebem.

¹Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

²Jest czas rodzenia i czas umierania; czas sadzenia, i czas wycinania tego, co sadzono;

²Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

³Czas zabijania, i czas leczenia; czas rozwalania, i czas budowania;

³Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

⁴Czas płaczu, i czas śmiechu; czas smutku, i czas skakania;

⁴Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

⁵Czas rozrzucania kamieni, i czas zbierania kamieni; czas obłapiania, i czas oddalenia się od obłapiania;

⁵Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.

⁶Czas szukania, i czas stracenia; czas chowania, i czas odrzucenia;

⁶Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

⁷Czas rozdzierania, i czas zszywania; czas milczenia, i czas mówienia;

⁷Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

⁸Czas miłowania, i czas nienawidzenia; czas wojny, i czas pokoju.

⁸Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

⁹Cóż tedy ma ten, co pracuje, z tego, około czego pracuje?

⁹Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

¹⁰Widziałem pracę, którą dał Bóg synom ludzkim, aby się nią bawili.

¹⁰Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

¹¹Wszystko dobrze czyni czasu swego; owszem i żądość świata dał do serca ich, choć człowiek dzieła tego, które Bóg sprawuje, ani początku, ani koóca nie dochodzi.

¹¹Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

¹²Stąd wiem, że nic lepszego nie mają, jedno aby się weselili, a czynili dobrze za żywota swego.

¹²Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.

¹³Acz i to, gdy każdy człowiek je i pije, i używa dobrze wszystkiej pracy swojej, jest dar Boży.

¹³Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

¹⁴Wiem i to, że cokolwiek Bóg czyni, trwa na wieki; i że się do tego nic nie może przydać, ani z tego co ująć; a czyni to Bóg, aby się bali oblicza jego.

¹⁴Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.

¹⁵To, co było, teraz jest, a co będzie, już było; albowiem Bóg odnawia to, co przeminęło.

¹⁵Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

¹⁶Nadtom jeszcze widział pod słoócem na miejscu sądu niepobożność, a na miejscu sprawiedliwości niesprawiedliwość.

¹⁶Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.

¹⁷I rzekłem w sercu swem: Sprawiedliwego i niezbożnego Bóg sądzić będzie; bo czas każdemu przedsięwzięciu i każdej sprawy tam będzie.

¹⁷Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.

¹⁸Nadto rzekłem w sercu swem o sprawie synów ludzkich, że im Bóg okazał, aby wiedzieli, że są podobni bydłu.

¹⁸Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.

¹⁹Bo przypadek synów ludzkich, i przypadek bydła, jest przypadek jednaki. Jako umiera ono, tak umiera i ten, i ducha jednakiego wszyscy mają, a nie ma człowiek nic więcej nad bydlę; bo wszystko jest marność.

¹⁹Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.

²⁰Wszystko to idzie na jedno miejsce; a wszystko jest z prochu, i wszystko się zaś w proch obraca.

²⁰Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.

²¹A któż wie, że duch synów ludzkich wstępuje w górę? a duch bydlęcy, że zstępuje pod ziemię?

²¹Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

²²Przetoż obaczyłem, że człowiekowi niemasz nic lepszego, jedno weselić się z pracy swej, gdyż to jest dział jego; albowiem któż go do tego przywiedzie, aby poznał to, co ma być po nim?

²²Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?