¹Então Jó, respondendo, disse:

¹Då tog Job till orda och sade:

²Oxalá de fato se pesasse a minhá magoa, e juntamente na balança se pusesse a minha calamidade!

²Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

³Pois, na verdade, seria mais pesada do que a areia dos mares; por isso é que as minhas palavras têm sido temerárias.

³Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

⁴Porque as flechas do Todo-Poderoso se cravaram em mim, e o meu espírito suga o veneno delas; os terrores de Deus se arregimentam contra mim.

⁴Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

⁵Zurrará o asno montês quando tiver erva? Ou mugirá o boi junto ao seu pasto?:

⁵Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

⁶Pode se comer sem sal o que é insípido? Ou há gosto na clara do ovo?

⁶Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

⁷Nessas coisas a minha alma recusa tocar, pois são para mim qual comida repugnante.

⁷Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

⁸Quem dera que se cumprisse o meu rogo, e que Deus me desse o que anelo!

⁸Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

⁹que fosse do agrado de Deus esmagar-me; que soltasse a sua mão, e me exterminasse!

⁹O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

¹⁰Isto ainda seria a minha consolação, e exultaria na dor que não me poupa; porque não tenho negado as palavras do Santo.

¹⁰Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

¹¹Qual é a minha força, para que eu espere? Ou qual é o meu fim, para que me porte com paciência?

¹¹Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

¹²É a minha força a força da pedra? Ou é de bronze a minha carne?

¹²Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

¹³Na verdade não há em mim socorro nenhum. Não me desamparou todo o auxílio eficaz?

¹³Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¹⁴Ao que desfalece devia o amigo mostrar compaixão; mesmo ao que abandona o temor do Todo-Poderoso.

¹⁴Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

¹⁵Meus irmãos houveram-se aleivosamente, como um ribeiro, como a torrente dos ribeiros que passam,

¹⁵Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

¹⁶os quais se turvam com o gelo, e neles se esconde a neve;

¹⁶som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

¹⁷no tempo do calor vão minguando; e quando o calor vem, desaparecem do seu lugar.

¹⁷men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

¹⁸As caravanas se desviam do seu curso; sobem ao deserto, e perecem.

¹⁸Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

¹⁹As caravanas de Tema olham; os viandantes de Sabá por eles esperam.

¹⁹Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

²⁰Ficam envergonhados por terem confiado; e, chegando ali, se confundem.

²⁰men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

²¹Agora, pois, tais vos tornastes para mim; vedes a minha calamidade e temeis.

²¹Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

²²Acaso disse eu: Dai-me um presente? Ou: Fazei-me uma oferta de vossos bens?

²²Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

²³Ou: Livrai-me das mãos do adversário? Ou: Resgatai-me das mãos dos opressores ?

²³att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

²⁴Ensinai-me, e eu me calarei; e fazei-me entender em que errei.

²⁴Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

²⁵Quão poderosas são as palavras da boa razão! Mas que é o que a vossa argüição reprova?

²⁵Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

²⁶Acaso pretendeis reprovar palavras, embora sejam as razões do desesperado como vento?

²⁶Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

²⁷Até quereis lançar sortes sobre o órfão, e fazer mercadoria do vosso amigo.

²⁷Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

²⁸Agora, pois, por favor, olhai para, mim; porque de certo � vossa face não mentirei.

²⁸Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

²⁹Mudai de parecer, peço-vos, não haja injustiça; sim, mudai de parecer, que a minha causa é justa.

²⁹Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

³⁰Há iniqüidade na minha língua? Ou não poderia o meu paladar discernir coisas perversas?

³⁰Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?