¹¿POR qué se amotinan las gentes, Y los pueblos piensan vanidad?

¹Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

²Estarán los reyes de la tierra, Y príncipes consultarán unidos Contra Jehová, y contra su ungido, diciendo:

²Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

³Rompamos sus coyundas, Y echemos de nosotros sus cuerdas.

³»Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

⁴El que mora en los cielos se reirá; El Señor se burlará de ellos.

⁴Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

⁵Entonces hablará á ellos en su furor, Y turbarálos con su ira.

⁵Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

⁶Yo empero he puesto mi rey Sobre Sión, monte de mi santidad.

⁶»Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

⁷Yo publicaré el decreto: Jehová me ha dicho: Mi hijo eres tú; Yo te engendré hoy.

⁷Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.

⁸Pídeme, y te daré por heredad las gentes, Y por posesión tuya los términos de la tierra.

⁸Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

⁹Quebrantarlos has con vara de hierro: Como vaso de alfarero los desmenuzarás.

⁹Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

¹⁰Y ahora, reyes, entended: Admitid corrección, jueces de la tierra.

¹⁰Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

¹¹Servid á Jehová con temor, Y alegraos con temblor.

¹¹Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

¹²Besad al Hijo, porque no se enoje, y perezcáis en el camino, Cuando se encendiere un poco su furor. Bienaventurados todos los que en él confían.

¹²Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.