1 Fastos binde, kaŋ a furo nga koytara nango ra, a jirbi hinza banda, a tun Kaysariya ka koy Urusalima.
1Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for han från Cesarea upp till Jerusalem.
2 Yahudancey alfaga beerey da koyey kande Bulos kalima a do. I n'a ŋwaaray
2Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför honom klagomål mot Paulus.
3 ka gaakuri ceeci a do ka ne a ma donton ka kande Bulos Urusalima. I ga ba ngey m'a kosaray k'a wi fonda boŋ.
3För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till Jerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de kunde döda honom under vägen.
4 Amma Fastos tu ka ne: «I goono ga Bulos gaay k'a batu Kaysariya. Ne da jirbiyaŋ, ay bumbo mo ga tun ka koy noodin.
4Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.
5 Kal araŋ ra borey kaŋ yaŋ ga ti dabarikooniyaŋ ma kaa ay banda. Da mo i di taali fo bora gaa, kal i ma kande a kalima.»
5Och han tillade: »De bland eder som det vederbör må alltså fara dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han är skyldig till något ont.»
6 Waato kaŋ a goro noodin, a mana bisa jirbi ahakku wala iway, kal a koy Kaysariya. A suba mo a goro ciiti karga boŋ. A lordi ka ne i ma kande Bulos.
6Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom han åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig på domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.
7 Waato kaŋ Bulos kaa, Yahudancey kaŋ fun Urusalima kay k'a windi. I kande kalima laalo boobo a boŋ, kaŋ yaŋ i si hin k'i tabbatandi.
7När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem,
8 Bulos mo na nga boŋ fansa sambu ka ne: «Baa Yahudancey asariya wala Irikoy windo gaa, wala Kaysar do, ay mana taali te baa kayna.»
8ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot helgedomen eller mot kejsaren.
9 Amma Fastos, zama a ga ba nga ma du gaakuri Yahudancey do, tu Bulos se ka ne: «Ni ga ba ni ma koy Urusalima, i ma ciiti ni se hayey din boŋ ay jine noodin?»
9Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och sade: »Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta inför mig i denna sak?»
10 Amma Bulos ne: «Kaysar ciiti karga jine no ay go ga kay, nango kaŋ ga hima i ma ciiti ay se. Ay mana taali te Yahudancey se, ni mo ga woodin bay gumo!
10Paulus svarade: »Jag står här inför kejserlig domstol, och av sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt gjort, såsom du själv mycket väl vet.
11 D'ay ya taali-teeri no, hala mo ay na hay fo te kaŋ to buuyaŋ, ay mana wangu buuyaŋo. Amma hala day wo kaŋ borey wo goono g'ay kalima nd'a, cimi kulu si a ra, yaadin gaa boro kulu sinda dabari k'ay nooyandi i se. Ay kond'ay ŋwaarayyaŋo Kaysar do.»
11Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.» --
12 Gaa no Fastos, waato kaŋ a saaware nda ciiti marga borey, tu ka ne: «Ni konda ni ŋwaarayyaŋo Kaysar do, ni ga koy Kaysar jine mo!»
12Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han: »Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få fara.»
13 A go mo, waato kaŋ jirbiyaŋ bisa, Bonkoono Agariba da Barnisi kaa Kaysariya ka Fastos fo.
13Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till Cesarea och hälsade på hos Festus.
14 I te jirbi boobo noodin. Kala Fastos kande Bulos sanni i do ka ne: «Boro fo go no ne kaŋ Filikos naŋ kaso ra.
14Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus' sak för konungen och sade: »Felix har här lämnat efter sig en man såsom fånge;
15 Waato kaŋ ay go Urusalima, alfaga beerey da Yahudancey arkusey kande a kalima. I ŋwaaray ka ne i ma ciiti a se k'a di.
15och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas skyldig.
16 Amma ay tu i se ka ne: ‹A manti Romey alaada no i ma boro nooyandi, za i mana boro kaŋ i kalima d'a kalimakoy kubandi mo-da-mo, hala bora kaŋ i ga kalima din ma du daama ka kay ka nga boŋ fansa sambu kalima kaŋ i goono ga kande a boŋ din se.›
16Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig mot anklagelsen.
17 Waato kaŋ binde i margu neewo, ay mana gay, amma a wane suba ay goro ciiti karga boŋ. Ay lordi ka ne i ma kande bora din.
17Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen skulle föras fram.
18 A boŋ binde, waato kaŋ a kalimakoy kay, i mana kande hari laalo kulu kalima a boŋ, mate kaŋ ay wo tammahã.
18Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;
19 Amma i kakawyaŋo ga ti i diina do haray sanni fooyaŋ, da boro fo sanni, Yesu kaŋ bu, amma kaŋ Bulos goono ga tabbatandi ka ne a goono ga funa.
19de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är död, men om vilken Paulus påstod att han lever.
20 Ay wo binde, za kaŋ yana du ka bay mate kaŋ ay ga te ka sanno din guna, ay n'a hã hal a ga ba nga ma koy Urusalima, i ma ciiti a se noodin hayey din boŋ.
20Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå till rätta i denna sak.
21 Amma waato kaŋ Bulos ŋwaaray ka ne i ma nga gaay hala koyo ma sanno dumbu, ay mo lordi ka ne i m'a gaay hal ay ma du k'a donton Kaysar _(kaŋ ga ti koyo din)|_ do.»
21När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag kunde sända honom till kejsaren.»
22 Agariba ne Fastos se: «Ay bumbo ga ba ya hangan bora din se.» Fastos mo ne: «Suba no ni ga maa a sanno.»
22Då sade Agrippa till Festus: »Jag skulle också själv gärna vilja höra den mannen.» Han svarade: »I morgon skall du få höra honom.»
23 A suba mo, waato kaŋ Agariba da Barnisi kaa, da koytaray zankamyaŋ, i furo saaware fuwo ra, da wongu nya boobo, da kwaara boro beerey. Fastos lordo boŋ no i kande Bulos.
23Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt, och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta männen i staden; och på Festus' befallning blev Paulus införd.
24 Fastos mo ne: «Bonkoono Agariba, d'araŋ borey kulu kaŋ yaŋ go ne iri banda, araŋ go ga di bora kaŋ Yahudancey jama n'ay ŋwaaray a boŋ Urusalima ra, hala ka kaa neewo mo. I goono ga ngey jindey sambu ka ne a si hima a ma funa koyne.
24Då sade Festus: »Konung Agrippa, och alla I andra som ären har tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med sina rop att han icke borde få leva längre.
25 Amma ay wo di a mana hay fo te kaŋ to buuyaŋ. Amma za kaŋ nga bumbo konda nga ŋwaarayyaŋo koyo do, ay mo na sanka sambu ay m'a donton.
25Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort något som förtjänar döden;
26 Ay sinda hay kulu kaŋ ga tabbatandi a boŋ, kaŋ ay ga hantum ay koyo se. Woodin sabbay se no ay kand'a ne araŋ jine, hala ni bumbo jine, ya Bonkoono Agariba, zama d'i n'a gosi ka ban ay ma du haŋ kaŋ ay ga hantum.
26men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har; blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.
27 Zama ay di kaŋ laakal-jaŋay no i ma kas'ize donton, i ma jaŋ ka kalima ci kaŋ i ga kande bora boŋ.»
27Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.»