¹När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.

¹And when our sailing to Italy was determined, they were delivering up both Paul and certain others, prisoners, to a centurion, by name Julius, of the band of Sebastus,

²Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.

²and having embarked in a ship of Adramyttium, we, being about to sail by the coasts of Asia, did set sail, there being with us Aristarchus, a Macedonian of Thessalonica,

³Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.

³on the next [day] also we touched at Sidon, and Julius, courteously treating Paul, did permit [him], having gone on unto friends, to receive [their] care.

⁴När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.

⁴And thence, having set sail, we sailed under Cyprus, because of the winds being contrary,

⁵Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.

⁵and having sailed over the sea over-against Cilicia and Pamphylia, we came to Myria of Lycia,

⁶Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.

⁶and there the centurion having found a ship of Alexandria, sailing to Italy, did put us into it,

⁷Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.

⁷and having sailed slowly many days, and with difficulty coming over-against Cnidus, the wind not suffering us, we sailed under Crete, over-against Salmone,

⁸Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.

⁸and hardly passing it, we came to a certain place called `Fair Havens,` nigh to which was the city [of] Lasaea.

⁹Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då

⁹And much time being spent, and the sailing being now dangerous — because of the fast also being already past — Paul was admonishing,

¹⁰och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.»

¹⁰saying to them, `Men, I perceive that with hurt, and much damage, not only of the lading and of the ship, but also of our lives — the voyage is about to be;`

¹¹Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.

¹¹but the centurion to the pilot and to the shipowner gave credence more than to the things spoken by Paul;

¹²Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.

¹²and the haven being incommodious to winter in, the more part gave counsel to sail thence also, if by any means they might be able, having attained to Phenice, [there] to winter, [which is] a haven of Crete, looking to the south-west and north-west,

¹³Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.

¹³and a south wind blowing softly, having thought they had obtained [their] purpose, having lifted anchor, they sailed close by Crete,

¹⁴Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.

¹⁴and not long after there arose against it a tempestuous wind, that is called Euroclydon,

¹⁵Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.

¹⁵and the ship being caught, and not being able to bear up against the wind, having given [her] up, we were borne on,

¹⁶När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.

¹⁶and having run under a certain little isle, called Clauda, we were hardly able to become masters of the boat,

¹⁷Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.

¹⁷which having taken up, they were using helps, undergirding the ship, and fearing lest they may fall on the quicksand, having let down the mast — so were borne on.

¹⁸Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.

¹⁸And we, being exceedingly tempest-tossed, the succeeding [day] they were making a clearing,

¹⁹På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.

¹⁹and on the third [day] with our own hands the tackling of the ship we cast out,

²⁰Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.

²⁰and neither sun nor stars appearing for more days, and not a little tempest lying upon us, thenceforth all hope was taken away of our being saved.

²¹Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.

²¹And there having been long fasting, then Paul having stood in the midst of them, said, `It behoved [you], indeed, O men — having hearkened to me — not to set sail from Crete, and to save this hurt and damage;

²²Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.

²²and now I exhort you to be of good cheer, for there shall be no loss of life among you — but of the ship;

²³Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:

²³for there stood by me this night a messenger of God — whose I am, and whom I serve —

²⁴'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'

²⁴saying, Be not afraid Paul; before Caesar it behoveth thee to stand; and, lo, God hath granted to thee all those sailing with thee;

²⁵Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.

²⁵wherefore be of good cheer, men! for I believe God, that so it shall be, even as it hath been spoken to me,

²⁶Men på en ö måste vi bliva kastade.»

²⁶and on a certain island it behoveth us to be cast.`

²⁷När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.

²⁷And when the fourteenth night came — we being borne up and down in the Adria — toward the middle of the night the sailors were supposing that some country drew nigh to them;

²⁸De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.

²⁸and having sounded they found twenty fathoms, and having gone a little farther, and again having sounded, they found fifteen fathoms,

²⁹Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.

²⁹and fearing lest on rough places we may fall, out of the stern having cast four anchors, they were wishing day to come.

³⁰Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.

³⁰And the sailors seeking to flee out of the ship, and having let down the boat to the sea, in pretence as [if] out of the foreship they are about to cast anchors,

³¹Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»

³¹Paul said to the centurion and to the soldiers, `If these do not remain in the ship — ye are not able to be saved;`

³²Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.

³²then the soldiers did cut off the ropes of the boat, and suffered it to fall off.

³³Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.

³³And till the day was about to be, Paul was calling upon all to partake of nourishment, saying, `Fourteen days to-day, waiting, ye continue fasting, having taken nothing,

³⁴Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.

³⁴wherefore I call upon you to take nourishment, for this is for your safety, for of not one of you shall a hair from the head fall;`

³⁵När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.

³⁵and having said these things, and having taken bread, he gave thanks to God before all, and having broken [it], he began to eat;

³⁶Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.

³⁶and all having become of good cheer, themselves also took food,

³⁷Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.

³⁷(and we were — all the souls in the ship — two hundred, seventy and six),

³⁸Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.

³⁸and having eaten sufficient nourishment, they were lightening the ship, casting forth the wheat into the sea.

³⁹När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.

³⁹And when the day came, they were not discerning the land, but a certain creek were perceiving having a beach, into which they took counsel, if possible, to thrust forward the ship,

⁴⁰De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.

⁴⁰and the anchors having taken up, they were committing [it] to the sea, at the same time — having loosed the bands of the rudders, and having hoisted up the mainsail to the wind — they were making for the shore,

⁴¹De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.

⁴¹and having fallen into a place of two seas, they ran the ship aground, and the fore-part, indeed, having stuck fast, did remain immoveable, but the hinder-part was broken by the violence of the waves.

⁴²Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.

⁴²And the soldiers` counsel was that they should kill the prisoners, lest any one having swam out should escape,

⁴³Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,

⁴³but the centurion, wishing to save Paul, hindered them from the counsel, and did command those able to swim, having cast themselves out first — to get unto the land,

⁴⁴och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.

⁴⁴and the rest, some indeed upon boards, and some upon certain things of the ship; and thus it came to pass that all came safe unto the land.