¹En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

¹Ang tawo wala bay panahon sa pag-alagad diha ibabaw sa yuta? Dili ba ang iyang mga adlaw sama sa mga adlaw sa usa ka sinuholan?

²Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

²Ingon sa usa ka sulogoon nga nagatinguha ug daku uyamut sa anino, Ug ingon sa usa ka sinuholan nga nagapangita sa iyang suhol:

³Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

³Ingon man ako gihimo aron mahiagum sa mga bulan sa kaalaut, Ug mga gabii nga makapuol gitudlo kanako.

⁴Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

⁴Sa magahigda ako, magaingon, Anus-a pa ako mobangon, ug ang gabii moagi? Ug kanunay ra akong nagalisoliso hangtud sa pagbanagbanag sa adlaw.

⁵Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

⁵Ang akong unod naputos sa mga ulod ug sa mga abug nga tibukol; Ang akong panit namuto ug makaluod.

⁶Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

⁶Ang akong mga adlaw labing matulin kay sa lansadera sa maghahabol, Ug natapus nga walay paglaum.

⁷Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

⁷Oh hinumdumi nga ang akong kinabuhi usa lamang ka gininhawa: Ang akong mata dili na makakita sa maayo.

⁸Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

⁸Ang mata niya nga nagatan-aw kanako, dili na makakita kanako; Ang imong mga mata, ilantaw mo kanako, apan ako mawala na.

⁹Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

⁹Sama sa panganod nga mahurot ug mapapas, Mao man usab ang manaug ngadto sa Sheol, dili na mobalik sa ibabaw.

¹⁰Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

¹⁰Dili na siya mobalik sa iyang balay, Ni makaila pa kaniya ang iyang pinuy-anan.

¹¹Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

¹¹Busa dili ako mopugong sa akong baba; Ako mosulti sa kaguil sa akong espiritu, Ako mag-agulo sa kapait sa akong kalag.

¹²Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

¹²Dagat ba ako, kun mananap ba sa dagat, Nga ikaw magbutang ug usa ka magbalantay kanako?

¹³När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

¹³Kong ako magaingon: Ang akong higdaanan kanako molipay, Ang akong banig molipay sa akong inagulo;

¹⁴då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

¹⁴Unya imo akong pagahadlokon sa mga damgo, Ug pinaagi sa mga panan-awon imo akong pagalisangon:

¹⁵Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

¹⁵Mao nga palabihon sa akong kalag nga siya malumsan, Ug ang kamatayon labi kay niining akong kabukogan.

¹⁶Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

¹⁶Giluod ako niining akong kinabuhi; dili ako buot nga mabuhi sa kanunay: Pasagdi ako nga mag-inusara; kay ang akong mga adlaw kakawangan man.

¹⁷Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

¹⁷Unsa ba ang tawo nga ikaw kaniya magapadaku, Ug nga siya imong pagatagdon,

¹⁸synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

¹⁸Ug nga ikaw sa tanang buntag kaniya magadu-aw, Ug sa tagsatagsa ka gutlo kaniya magasulay?

¹⁹Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

¹⁹Hangtud anus-a pa ba ikaw mohunong sa pagsud-ong kanako, Kun ako pasagdan mo hangtud nga matulon ko ang akong laway?

²⁰Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

²⁰Kong ako nakasala, unsa ang arang nga mabuhat alang kanimo, Oh, ikaw nga magbalantay sa katawohan? Nganong imo akong gitudlo nga usa ka tiniman-an batok kanimo, Nga ako nahimong palas-anon sa akong kaugalingon?

²¹Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

²¹Ug ngano nga dili mo ako pasayloon sa akong kalapasan, ug kuhaon ang akong kasal-anan? Kay karon sa abug ako mohigda; Ug kanako ikaw magasingkamot sa pagpangita, apan ako mawala na.