¹För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

¹Oh Jehova, ikaw nakasusi kanako, ug nahibalo kanako .

²Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

²Ikaw nahibalo sa akong paglingkod ug sa akong pagtindog; Ikaw nakasabut sa akong hunahuna bisan sa halayo.

³Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

³Ikaw nagasusi sa akong alagianan ug sa akong paghigda, Ug ikaw nahibalo sa tanan ko nga mga dalan.

⁴Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

⁴Kay walay mausa ka pulong sa akong dila, Kondili, Oh Jehova, ania karon, ang tanan hibaloan nimo.

⁵Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

⁵Sa likod ug sa atubangan gibantayan mo ako, Ug kanako gitapion mo ang imong kamot.

⁶En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

⁶Alang kanako katingalahan kining kinaadmana; Kini hataas, dili ako makakab-ut niini.

⁷Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

⁷Asa ba ako paingon gikan sa imong Espiritu? Kun asa ba ako mokalagiw gikan sa imong presencia?

⁸Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

⁸Kong mosaka ako ngadto sa langit, didto atua ikaw: Kong sa Sheol pagabuhaton ko ang akong higdaanan, ania karon, didto atua ikaw.

⁹Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

⁹Kong itaud ko ang mga pako sa kaadlawon, Ug magapuyo sa labing mga kinatumyang dapit sa dagat;

¹⁰så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

¹⁰Bisan pa didto magamando ang imong kamot kanako, Ug ang imong toong kamot magagunit kanako.

¹¹Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

¹¹Kong moingon ako: Sa pagkamatuod, ang kangitngit motikyup kanako. Ug ang kahayag nga nagalibut kanako mahimong gabii;

¹²så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

¹²Bisan ngani ang kangitngit dili makatago gikan kanimo, Kondili ang kagabhion mohayag ingon sa kasanag sa adlaw: Kanimo ang kangitngit ug ang kahayag managsama lamang.

¹³Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

¹³Kay ikaw ang nag-umol sa akong mga sulod nga bahin: Sa tagoangkan sa akong inahan, imong gitabonan ako.

¹⁴Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

¹⁴Mohatag ako ug mga pasalamat kanimo; tungod kay makalilisang ug kahibulongan uyamut ang pagbuhat kanako: Kahibulongan man ang imong mga buhat; Ug kini hibaloan kaayo sa akong kalag.

¹⁵Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

¹⁵Ang akong lawas wala hisalipdi gikan kanimo, Sa diha nga sa tago gibuhat ako, Ug sa pagbuhat nga kahibulongan didto sa mga dapit nga labing ubos sa yuta.

¹⁶Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

¹⁶Sa wala pa mahingpit ang lawas ko, nakita na sa imong mga mata; Ug diha sa imong basahon nahasulat na ang tanan, Bisan pa ngani ang mga adlaw nga natudlo alang kanako , Sa diha nga wala pay miabut kanila.

¹⁷Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

¹⁷Pagkabililhon usab sa imong mga hunahuna alang kanako, Oh Dios! Pagkadaku sa hilabihan ang gidaghanon nila!

¹⁸Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

¹⁸Kong isipon ko sila labing daghan pa sila kay sa gidaghanon sa balas: Sa akong paghimata, ako anaa gihapon kanimo.

¹⁹Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

¹⁹Sa pagkamatuod gayud imong pagapatyon ang tawong dautan, Oh Dios: Busa pahalayo kamo kanako, kamong mga tawo nga giuhaw sa dugo.

²⁰de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

²⁰Kay sa mga pasipala, nanagsulti sila batok kanimo, Ug ang imong mga kaaway nanaggamit sa imong ngalan sa walay kapuslanan.

²¹Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

²¹Wala ba nako pagdumti sila, Oh Jehova, sila nga nanagdumot kanimo? Ug wala ba ako masubo niadtong nanagpanukol batok kanimo?

²²Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

²²Gidumtan ko sila uban sa hingpit nga pagdumot: Sila nahimong akong mga kaaway.

²³Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

²³Susiha ako, Oh Dios, ug hibaloi ang akong kasingkasing: Sulayi ako, ug hibaloi ang akong mga hunahuna;

²⁴och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

²⁴Ug tan-awa kong kanako aduna bay dalan sa pagkadautan, Ug mandoi ako sa dalan nga walay katapusan.