1Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
1Ja sam čovjek što upozna bijedu pod šibom gnjeva njegova.
2Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
2Mene je odveo i natjerao da hodam u tmini i bez svjetlosti.
3Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
3I upravo mene bije i udara bez prestanka njegova ruka.
4Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
4Iscijedio je moje meso, kožu moju, polomio kosti moje.
5Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
5Načinio mi jaram, glavu obrubio tegobama.
6I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
6Pustio me da živim u tminama kao mrtvaci vječiti.
7Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
7Zazidao me, i ja ne mogu izaći, otežao je moje okove.
8Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
8Kada sam vikao i zapomagao, molitvu je moju odbijao.
9Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
9Zazidao mi ceste tesanim kamenom, zakrčio je putove moje.
10En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
10Meni on bijaše medvjed koji vreba, lav u zasjedi.
11Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
11U bespuća me vodio, razdirao, ostavljao me da umirem.
12Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
12Napinjao je luk svoj i gađao me kao metu za svoje strelice.
13Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
13U slabine mi sasuo strelice, sinove svoga tobolca.
14Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
14Postao sam smiješan svome narodu, rugalica svakidašnja.
15Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
15Gorčinom me hranio, pelinom me napajao.
16Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
16Puštao me da zube kršim kamen grizući, zakapao me u pepeo.
17Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
17Duši je mojoj oduzet mir i više ne znam što je sreća!
18Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
18Rekoh: Dotrajao je život moj i nada koja mi od Jahve dolazi.
19Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
19Spomeni se bijede moje i stradanja, pelina i otrova!
20Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
20Bez prestanka na to misli i sahne duša u meni.
21Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
21To nosim u srcu i gojim nadu u sebi.
22HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
22Dobrota Jahvina nije nestala, milosrđe njegovo nije presušilo.
23Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
23Oni se obnavljaju svako jutro: tvoja je vjernost velika!
24HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
24"Jahve je dio moj", veli mi duša, "i zato se u nj pouzdajem."
25HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
25Dobar je Jahve onom koji se u nj pouzdaje, duši koja ga traži.
26Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
26Dobro je u miru čekati spasenje Jahvino!
27Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
27Dobro je čovjeku da nosi jaram za svoje mladosti.
28Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
28Neka sjedi u samoći i šuti, jer mu On to nametnu;
29Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
29neka usne priljubi uz prašinu, možda još ima nade!
30Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
30Neka pruži obraz onome koji ga bije, neka se zasiti porugom.
31Ty Herren förkastar icke för evig tid;
31Jer Gospod ne odbacuje nikoga zauvijek:
32utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
32jer ako i rastuži, on se smiluje po svojoj velikoj ljubavi.
33Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
33Jer samo nerado on ponižava i rascvili sinove čovjeka.
34Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
34Kad se gaze nogama svi zemaljski sužnjevi,
35att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
35kad se izvrće pravica čovjeku pred licem Svevišnjeg,
36att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
36kad se krivica nanosi čovjeku u parnici, zar Gospod ne vidi?
37Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
37Tko je rekao nešto i zbilo se? Nije li Gospod to zapovjedio?
38Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
38Ne dolazi li iz usta Svevišnjega i dobro i zlo?
39Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
39Na što se tuže živi ljudi? Svatko na svoj grijeh.
40Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
40Ispitajmo, pretražimo pute svoje i vratimo se Jahvi.
41Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
41Dignimo svoje srce i ruke svoje k Bogu koji je na nebesima.
42Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
42Da, mi smo se odmetali, bili nepokorni, a ti, ti nisi praštao!
43Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
43Obastrt gnjevom svojim, gonio si nas, ubijao i nisi štedio.
44Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
44Oblakom si se obastro da molitva ne prodre do tebe.
45Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
45Načinio si od nas smeće i odmet među narodima.
46Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
46Razjapili usta na nas svi neprijatelji naši.
47Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
47Užas i jama bila nam sudbina, propast i zator!
48Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
48Potoci suza teku iz očiju mojih zbog propasti Kćeri naroda mojega.
49Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
49Moje oči liju suze bez prestanka, jer prestanka nema
50till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
50dok ne pogleda i ne vidi Jahve s nebesa.
51Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
51Moje mi oko bol zadaje zbog kćeri svih mojega grada.
52Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
52Uporno me k'o pticu progone svi što me mrze, a bez razloga.
53De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
53U jamu baciše moj život i zatrpaše je kamenjem.
54Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
54Voda mi dođe preko glave, rekoh sam sebi: "Pogiboh!"
55Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
55I tada zazvah ime tvoje, Jahve, iz najdublje jame.
56Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
56Ti oču moj glas: "Ne začepljuj uši svoje na vapaje moje."
57Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
57Bliz meni bijaše u dan vapaja mog, govoraše: "Ne boj se!"
58Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
58Ti si, Gospode, izborio pravdu za dušu moju, ti si život moj izbavio.
59Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
59Ti, Jahve, vidje kako me tlače, dosudi mi pravdu.
60Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
60Ti vidje svu osvetu njinu, sve podvale protiv mene.
61Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
61Čuo si, Jahve, podrugivanje njihovo, sve podvale protiv mene.
62Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
62Usne protivnika mojih i misli njine protiv mene su cio dan.
63Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
63Kad sjede, kad ustaju, pogledaj samo: ja sam im pjesma-rugalica.
64Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
64Vrati im, Jahve, milo za drago, po djelu ruku njihovih.
65Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
65Učini da srca im otvrdnu, udari ih prokletstvom svojim.
66Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
66Goni ih gnjevno i sve ih istrijebi pod nebesima svojim, Jahve!