1Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
1Spomeni se, Jahve, što nas je snašlo, pogledaj, vidi sramotu našu!
2Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
2Baština naša pade u ruke strancima, domovi naši pripadoše tuđincima.
3Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
3Siročad smo: oca nemamo, majke su nam kao udovice.
4Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
4Vodu što pijemo plaćamo novcem, i za drvo valja nam platiti.
5Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
5Jaram nam je o vratu, gone nas, iscrpljeni smo, ne daju nam predahnuti.
6Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
6Pružamo ruke k Egiptu i Asiriji da se kruha nasitimo.
7Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
7Oci naši zgriješiše i više ih nema, a mi nosimo krivice njihove.
8Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
8Robovi nama zapovijedaju, a nitko da nas izbavi iz ruku njihovih.
9Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
9Kruh svoj donosimo izlažući život maču u pustinji.
10Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
10Koža nam gori kao peć užarena, ognjicom od plamena gladi.
11Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
11Oskvrnuli su žene na Sionu i djevice u gradovima judejskim.
12Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
12Svojim su rukama vješali knezove, ni lica staračka nisu poštivali.
13Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
13Mladići su nosili žrvnjeve, djeca padala pod bremenom drva.
14De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
14Starci su ostavili vrata, mladići više ne sviraju na lirama.
15Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
15Radosti nesta iz naših srdaca, naš ples se pretvori u tugovanje.
16Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
16Pao je vijenac s naše glave, jao nama što zgriješismo!
17Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
17Evo zašto nam srce boluje, evo zašto nam oči se zastiru:
18för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
18zato što Gora sionska opustje i po njoj se šuljaju šakali.
19Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
19Ali ti, Jahve, ostaješ zauvijek, tvoj je prijesto od koljena do koljena.
20Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
20Zašto da nas zaboraviš zauvijek, da nas ostaviš za mnoge dane?
21Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
21Vrati nas k sebi, Jahve, obratit ćemo se, obnovi dane naše kao što nekoć bijahu.
22Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
22Il' nas hoćeš sasvim zabaciti i na nas se beskrajno srditi?