¹Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

¹Zašto se bune narodi, zašto puci ludosti snuju?

²Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

²Ustaju kraljevi zemaljski, knezovi se rotÄe protiv Jahve i Pomazanika njegova:

³»Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

³"Skršimo okove njihove i jaram njihov zbacimo!"

⁴Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

⁴Smije se onaj što na nebu stoluje, Gospod im se podruguje.

⁵Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

⁵Tad im veli u svom gnjevu, žestinom ih on zbunjuje:

⁶»Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

⁶"TÓa ja kralja svog postavih nad Sionom, svojom svetom gorom."

⁷Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.

⁷Obznanjujem odluku Jahvinu: Gospodin mi reče: "Ti si sin moj, danas te rodih.

⁸Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

⁸Zatraži samo, i dat ću ti puke u baštinu, i u posjed krajeve zemaljske.

⁹Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

⁹Vladat ćeš njima palicom gvozdenÄom i razbit ih kao sud lončarski."

¹⁰Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

¹⁰Opametite se sada, vi kraljevi, Urazumite se, suci zemaljski.

¹¹Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

¹¹Služite Jahvi sa strahom, s trepetom se pokorite njemu,

¹²Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

¹²da se ne razgnjevi te ne propadnete na putu, kad uskoro plane srdžba njegova. Blago svima koji se njemu utječu!