¹Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

¹After this, Job opened his mouth and cursed his day.

²Job tog till orda och sade:

²And Job answered and said,

³Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

³Let the day perish in which I was born, and the night that said, There is a man child conceived.

⁴Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

⁴That day -- let it be darkness, let not +God care for it from above, neither let light shine upon it:

⁵Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

⁵Let darkness and the shadow of death claim it; let clouds dwell upon it; let darkeners of the day terrify it.

⁶Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

⁶That night -- let gloom seize upon it; let it not rejoice among the days of the year; let it not come into the number of the months.

⁷Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

⁷Behold, let that night be barren; let no joyful sound come therein;

⁸Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

⁸Let them curse it that curse the day, who are ready to rouse Leviathan;

⁹Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

⁹Let the stars of its twilight be dark; let it wait for light, and have none, neither let it see the eyelids of the dawn:

¹⁰eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹⁰Because it shut not up the doors of the womb that bore me, and hid not trouble from mine eyes.

¹¹Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

¹¹Wherefore did I not die from the womb, -- come forth from the belly and expire?

¹²Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

¹²Why did the knees meet me? and wherefore the breasts, that I should suck?

¹³Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

¹³For now should I have lain down and been quiet; I should have slept: then had I been at rest,

¹⁴vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

¹⁴With kings and counsellors of the earth, who build desolate places for themselves,

¹⁵ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

¹⁵Or with princes who had gold, who filled their houses with silver;

¹⁶eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

¹⁶Or as a hidden untimely birth I had not been; as infants that have not seen the light.

¹⁷Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

¹⁷There the wicked cease from troubling; and there the wearied are at rest.

¹⁸där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

¹⁸The prisoners together are at ease; they hear not the voice of the taskmaster.

¹⁹Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

¹⁹The small and great are there, and the bondman freed from his master.

²⁰Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

²⁰Wherefore is light given to him that is in trouble, and life to those bitter of soul,

²¹åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

²¹Who long for death, and it [cometh] not, and dig for it more than for hidden treasures;

²²åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

²²Who rejoice even exultingly and are glad when they find the grave? --

²³varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

²³To the man whose way is hidden, and whom +God hath hedged in?

²⁴Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

²⁴For my sighing cometh before my bread, and my groanings are poured out like the waters.

²⁵ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

²⁵For I feared a fear, and it hath come upon me, and that which I dreaded hath come to me.

²⁶Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

²⁶I was not in safety, neither had I quietness, neither was I at rest, and trouble came.