¹Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder?

¹Elkezdjük-é ismét ajánlgatni magunkat? Vagy talán szükségünk van, mint némelyeknek, ajánló levelekre hozzátok, avagy tõletek?

²Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor.

²A mi levelünk ti vagytok, beírva a mi szívünkbe, a melyet ismer és olvas minden ember;

³Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan.

³A kik felõl nyilvánvaló, hogy Krisztusnak a mi szolgálatunk által szerzett levele vagytok, nem tentával, hanem az élõ Isten Lelkével írva; nem kõtáblákra, hanem a szívnek hústábláira.

⁴En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.

⁴Ilyen bizodalmunk pedig Isten iránt a Krisztus által van.

⁵Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud,

⁵Nem mintha magunktól volnánk alkalmatosak valamit gondolni, úgy mint magunkból; ellenkezõleg a mi alkalmatos voltunk az Istentõl van:

⁶som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.

⁶A ki alkalmatosokká tett minket arra, hogy új szövetség szolgái []legyünk, nem betûé, hanem léleké; mert a betû megöl, a lélek pedig megelevenít.

⁷Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,

⁷Ha pedig a halálnak betûkkel kövekbe vésett szolgálata dicsõséges vala, úgyhogy Izráel fiai nem is nézhettek Mózes orczájára arczának elmúló dicsõsége miatt:

⁸huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!

⁸Hogyne volna még inkább dicsõséges a léleknek szolgálata?

⁹Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.

⁹Mert ha a kárhoztatás szolgálata dicsõséges, mennyivel inkább dicsõséges az igazság szolgálata?

¹⁰Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.

¹⁰Sõt a dicsõített nem is dicsõséges ebben a részben az õt meghaladó dicsõség miatt.

¹¹Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet.

¹¹Mert ha dicsõséges az elmulandó, sokkal inkább dicsõséges, a mi megmarad.

¹²Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga

¹²Azért ilyen reménységben nagy nyiltsággal szólunk;

¹³och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände.

¹³És nem, miként Mózes, [a ki] leplet borított az orczájára, hogy ne lássák Izráel fiai az elmulandónak végét.

¹⁴Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.

¹⁴De megtompultak az õ elméik. Mert ugyanaz a lepel mind e mai napig ott van az ó szövetség olvasásánál felfedetlenül, mivelhogy a Krisztusban tûnik el;

¹⁵Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses.

¹⁵Sõt mind máig, a mikor csak olvassák Mózest, lepel borul az õ szívökre.

¹⁶Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort.

¹⁶Mikor pedig megtér az Úrhoz, lehull a lepel.

¹⁷Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.

¹⁷Az Úr pedig a Lélek; és a hol az Úrnak Lelke, ott a szabadság.

¹⁸Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.

¹⁸Mi pedig az Úrnak dicsõségét mindnyájan fedetlen arczczal szemlélvén, ugyanazon ábrázatra elváltozunk, dicsõségrõl dicsõségre, úgy mint az Úrnak Lelkétõl.