¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

¹Tetapi kini aku diejek oleh orang yang lebih muda. Dahulu ayah mereka kupandang terlalu hina untuk menjaga dombaku bersama anjing gembala.

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

²Bagiku mereka tidak berguna karena sudah kehabisan tenaga.

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

³Mereka lapar dan menderita sekali, sehingga makan akar kering di gurun yang sunyi.

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁴Mereka mencabut belukar di padang belantara lalu memakan baik daun maupun akarnya.

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁵Mereka diusir dengan tengking seperti orang mengusir maling.

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁶Mereka tinggal di dalam gua-gua; lubang-lubang di dinding gunung menjadi rumah mereka.

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁷Di rimba mereka meraung-raung seperti binatang, berkelompok di bawah semak belukar di hutan.

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁸Mereka tak bernama dan tak berharga, orang-orang yang sudah dihalau dari negerinya.

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

⁹Sekarang mereka datang dan aku ditertawakannya; bagi mereka, aku ini lelucon belaka.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹⁰Aku dipandang oleh mereka hina dan keji, bahkan mukaku mereka ludahi.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹¹Karena Allah membuat aku lemah tidak berdaya, mereka melampiaskan amukan mereka.

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹²Gerombolan itu menyerang aku dari depan, dan kejatuhanku mereka rencanakan.

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹³Mereka memotong jalanku untuk membinasakan aku; tak seorang pun menghalangi ketika mereka menyerbu.

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁴Bagaikan banjir mereka dobrak tembok pertahananku; beramai-ramai mereka datang menindih tubuhku.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁵Kedahsyatan meliputi diriku; bagaikan hembusan angin, harga diriku berlalu; bagaikan awan lewat, hilanglah kebahagiaanku.

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁶Sekarang hampir matilah aku; tak ada keringanan bagi deritaku.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁷Pada waktu malam semua tulangku nyeri; rasa sakit yang menusuk tak kunjung berhenti.

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁸Allah mencengkeram aku pada leher bajuku sehingga pakaianku menggelambir pada tubuhku.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

¹⁹Ke dalam lumpur aku dihempaskan-Nya, aku menjadi seperti sampah saja!

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²⁰Aku berseru kepada-Mu, ya Allah, Kau tak memberi jawaban; bila aku berdoa, Kau tak memperhatikan.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²¹Engkau berlaku kejam terhadapku, Kautindas aku dengan seluruh kekuatan-Mu.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²²Engkau membiarkan angin melayangkan aku; dalam angin ribut Kauombang-ambingkan diriku.

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²³Aku tahu, Kaubawa aku kepada alam kematian, tempat semua yang hidup dikumpulkan.

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁴Mengapa Kau menyerang orang yang celaka, yang tak dapat berbuat apa pun kecuali mohon iba?

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁵Bukankah aku menangis bersama orang yang kesusahan, dan mengasihani orang yang berkekurangan?

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁶Aku mengharapkan bahagia dan terang, tapi kesukaran dan kegelapanlah yang datang.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁷Aku terkoyak oleh duka dan nestapa; hari demi hari makin banyak yang kuderita.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁸Di dalam kelam, tanpa cahaya, aku berkeliaran; aku berdiri di muka umum, minta pertolongan.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

²⁹Suaraku sedih penuh iba seperti tangis serigala dan burung unta.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³⁰Kulitku menjadi hitam; tubuhku terbakar oleh demam.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

³¹Dahulu kudengar musik gembira, kini hanya ratapan tangis belaka.