¹Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen?

¹¶ Ko te ingoa pai, pai atu i te hinu utu nui; ko te ra o te matenga, pai atu i te ra o to te tangata whanautanga.

²Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.

²Ko te haere ki te whare tangihanga, pai atu i te haere ki te whare hakari; ko te mutunga hoki ia o nga tangata katoa; a ka rongoatia e te tangata ora ki roto ki tona ngakau.

³Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.

³Ko te ngakau mamae, pai atu i te kata; ma te pouri hoki o te mata ka pai ai te ngakau.

⁴Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.

⁴Kei te whare tangihanga te ngakau o te hunga whakaaro nui; kei te whare ia o te kata te ngakau o nga wairangi.

⁵De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

⁵Ko te whakarongo, ina riria te he e te tangata whakaaro nui, pai atu i ta te tangata whakarongo ki te waiata a nga wairangi.

⁶Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.

⁶Rite tonu hoki ki te papatanga o nga tataramoa i raro i te kohua te kata a te wairangi. He horihori ano tenei.

⁷Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.

⁷¶ He pono ma te pahua ka wairangi ai te tangata whakaaro nui, ma te mea homai noa hoki ka kore ai te ngakau mahara.

⁸Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

⁸Ko te mutunga o te mea, pai atu i tona timatanga: pai atu te wairua manawanui i te wairua whakakake.

⁹Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

⁹Kei hohoro tou wairua ki te riri: kei te uma hoki o nga wairangi te riri e noho ana.

¹⁰Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

¹⁰Kaua e mea, He aha nga rangi o mua i pai ake ai i enei? Kahore hoki he whakaaro nui ou i ui ai koe ki tena.

¹¹Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

¹¹¶ He pai tonu te whakaaro nui, ano he taonga tuku iho: ae ra, he pai rawa ake ki te hunga e kite ana i te ra.

¹²Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.

¹²Hei whakamarumaru iho te whakaaro nui, hei pera hoki i te moni te whakamarumaru: ko te pai ia o te matauranga koia tenei, ka ora i te whakaaro nui nga tangata nana.

¹³Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

¹³Whakaaroa ta te Atua mahi: ko wai hoki hei mea kia tika tana i mea ai kia hape?

¹⁴Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?

¹⁴I te ra pai kia koa, a i te ra kino whakaaro: kua mahia nei hoki e te Atua tetahi kia takoto tahi me tetahi, he mea kia kaua ai e kitea e te tangata tetahi mea i muri i a ia.

¹⁵Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

¹⁵Kua kite ahau i tenei katoa i nga ra oku i te horihori; he tangata tika tetahi, ngaro iho ia i runga i tona tika; he tangata kino tetahi, roa noa iho ia i te ao i runga i tona kino.

¹⁶Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

¹⁶Kaua e whakanuia rawatia tou tika; kaua hoki e whakanuia rawatia ou whakaaro: he aha koe i whakangaro ai i a koe?

¹⁷Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?

¹⁷Kaua e whakanuia rawatia tou kino, kaua ano hoki e wairangi: kia mate koe hei aha, i te mea kahore ano tou wa kia rite noa?

¹⁸Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?

¹⁸He pai ki te puritia tenei kupu e koe; kaua hoki tou ringa e unuhia mai i tera; ko te tangata hoki e wehi ana i te Atua ka puta mai i roto i era katoa.

¹⁹Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

¹⁹Ko te whakaaro nui rahi ake tona kaha mo te tangata whakaaro i to nga rangatira kotahi tekau i roto i te pa.

²⁰Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

²⁰Kahore hoki he tangata tika i te whenua e mahi ana i te pai, a kahore ona hara.

²¹Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

²¹Kaua ano e whakarongo ki nga mea katoa e korerotia ana; kei rongo koe ki tau pononga e kanga ana i a koe;

²²Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.

²²He maha hoki nga wa, e mohio ana tou ngakau, i kanga ai koe ano i etahi.

²³Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

²³¶ I whakamatauria e ahau tenei katoa, he mea whakaaro marie; i mea ahau, ka whakaaro nui ahau; otiia i matara noa atu tenei i ahau.

²⁴Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.

²⁴Ko te mea onaianei he tawhiti rawa, he hohonu rawa hoki; ko wai hei kite?

²⁵Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

²⁵I anga toku ngakau, i mea kia mohio, kia kimihia, kia rapua nga whakaaro nui me nga tikanga, kia mohio ano hoki he wairangi te kino, he porangi te wairangi:

²⁶När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,

²⁶A ka kite ahau i te mea kawa atu i te mate, ara i te wahine, he rore nei, he kupenga tona ngakau, he rahiri hoki ona ringa: ko te tangata e paingia ana e te Atua ka mawhiti i a ia; ko te tangata hara ia ka mau i a ia.

²⁷då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.

²⁷Nana, kua kitea tenei e ahau, e ai ta te Kaikauwhau, he mea whakarite tetahi mea ki tetahi, kia kitea ai te tikanga:

²⁸Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.

²⁸He mea e rapua nei ano e toku wairua, a kahore ano i kitea: kotahi te tangata i kitea e ahau i roto i te mano; na i roto i enei katoa kahore ahau i kite i tetahi wahine.

²⁹Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

²⁹Nana, ko tenei anake i kitea e ahau, ara i tika te tangata i ta te Atua hanganga; engari he maha nga tikanga i rapua e ratou.

³⁰Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.