¹En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa.

¹¶ Nana, ka kingi te kingi i runga i te tika, ka whakahaere tikanga ano nga rangatira i runga i te whakawa.

²Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.

²A ka ai he tangata hei kuhunga ina pa te hau, hei piringa kei mate i te tupuhi; ka rite ki nga awa wai i te wahi maroke, ki te ata o te kohatu nui i te whenua ngaunga ra.

³Då skola de seendes ögon icke vara förblindade, och de hörandes öron skola lyssna till.

³Na e kore e atarua nga kanohi o te hunga kite; ka whakarongo ano te hunga i te taringa rongo.

⁴Då skola de lättsinnigas hjärtan bliva förståndiga och vinna kunskap, och de stammandes tungor skola tala flytande och tydligt.

⁴Ka matauria ano te matauranga e te ngakau o te hunga ponana, a ka hohoro te arero o nga reo kikiki ki te korero marama.

⁵Dåren skall då icke mer heta ädling, ej heller bedragaren kallas herre.

⁵E kore te wairangi e kiia i muri he ohaoha, e kore ano te kaiponu e kiia he atawhai.

⁶Ty en dåre talar dårskap, och hans hjärta reder till fördärv; så övar han gudlöshet och talar, vad förvänt är, om HERREN, så låter han den hungrige svälta och nekar den törstige en dryck vatten.

⁶Ka korero hoki te tangata nanakia i te nanakia, a ka mahi tona ngakau i te kino, kia whakahawea ai ki te tapu, kia puta ke ai tana korero ki a Ihowa, kia noho tahanga ai i a ia te wairua o te tangata matekai, kia moti ai hoki he wai mo te tangata matewai.

⁷Och bedragaren brukar onda vapen, han tänker ut skändliga anslag till att fördärva de betryckta genom lögnaktiga ord, fördärva en fattig, som har rätt i sin talan.

⁷He kino hoki nga hanga a te kaiponu: e whakatakotoria ana e ia he whakaaro kino, he korero teka e he ai te hunga iti, ahakoa e tika ana ano nga korero a te rawakore.

⁸Men en ädling tänker ädla tankar och står fast vid det som ädelt är.

⁸He ohaoha ia nga tikanga a te ohaoha; a ka u ia ki nga mahi ohaoha.

⁹I kvinnor, som ären så säkra, stån upp och hören min röst; I sorglösa jungfrur, lyssnen till mitt tal.

⁹¶ Whakatika e nga wahine e noho pai ana, whakarongo ki toku reo: e nga tamahine whakaarokore, kia whai taringa ki aku kupu.

¹⁰När år och dagar hava gått, då skolen I darra, I som ären så sorglösa, ty då är det slut med all vinbärgning, och ingen fruktskörd kommer mer.

¹⁰He maha nga ra i tua atu i te tau e raruraru ai koutou, e nga wahine maharakore: no te mea ka kore te whakinga waina, e kore hoki e tae mai te kohikohinga.

¹¹Bäven, I som ären så säkra, darren, I som ären så sorglösa, läggen av edra kläder och blotten eder, kläden edra länder med säcktyg.

¹¹E wiri, e nga wahine e noho humarie ana; pokaikaha noa iho, e te hunga maharakore; whakarerea nga kakahu, noho tahanga, whitikiria he kakahu taratara ki o koutou hope.

¹²Slån eder för bröstet och klagen över de sköna fälten, över de fruktsamma vinträden,

¹²Ka papaki ratou ki nga uma mo nga mara ataahua, mo te waina hua.

¹³över mitt folks åkrar som fyllas av törne och tistel, ja, över alla glädjens boningar i den yra staden.

¹³Ka puta ake te tataramoa me te tumatakuru ki te oneone o taku iwi, ina, ki runga ki nga whare koa katoa o te pa hari:

¹⁴Ty palatsen äro övergivna, den folkrika staden ligger öde, Ofelhöjden med vakttornet är förvandlad till grotthålor för evig tid, till en plats, där vildåsnor hava sin fröjd och där hjordar beta --

¹⁴No te mea ka mahue te whare kingi, ka whakarerea te pa tokomaha: ko te puke me te pourewa ka waiho hei ana a ake ake, hei mea e koa ai nga kaihe mohoao, hei wahi kai ma nga kahui;

¹⁵detta intill dess att ande från höjden bliver utgjuten över oss. Då skall öknen bliva ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark;

¹⁵Kia ringihia mai ra ano i runga te wairua ki a tatou, kia meinga ra ano te koraha hei mara whai hua, kia kiia ano te mara whai hua he ngahere.

¹⁶då skall rätten taga sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet.

¹⁶Ko reira te whakawa noho ai ki te koraha, a hei kainga te mara hua mo te tika.

¹⁷Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid.

¹⁷A ko te mahi a te tika he rongo mau; ko te whakaotinga o te tika he ata noho, he ngakau u a ake ake.

¹⁸Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.

¹⁸Ka noho hoki taku iwi ki te nohoanga o te rongo mau, ki nga kainga e u ai te ngakau, ki nga okiokinga humarie.

¹⁹Men under hagelskurar skall skogen fällas, och djupt skall staden bliva ödmjukad.

¹⁹Ka tarere iho ia te whatu i te hinganga o te ngahere; a ka whakahoroa rawatia te pa ki raro.

²⁰Sälla ären då I som fån så vid alla vatten, I som kunnen låta edra oxar och åsnor fritt ströva omkring.

²⁰Ano te hari o koutou, o te hunga e whakato ana ki te taha o nga wai katoa, e tuku atu ana i nga waewae o te kau, o te kaihe.