¹Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud.

¹¶ Whakamarietia, whakamarietia taku iwi, e ai ta to koutou Atua.

²Talen ljuvligt till Jerusalem och prediken för det, att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för all sina synder.

²Korero i runga i te whakamarie ki Hiruharama, karanga ki a ia, kua mutu tana whawhai, kua murua tona he: i haere rua hoki ta te ringa o Ihowa ki a ia hei utu mo ona hara katoa.

³Hör, man ropar; »Bereden väg för HERREN i öknen, banen på hedmarken en jämn väg för vår Gud.

³¶ He reo no tetahi e karanga ana, Whakapaia e koutou i te koraha te huarahi o Ihowa, whakatikaia i te titiohea he ara nui mo to tatou Atua.

⁴Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas; vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bliva slät mark.

⁴Ko nga raorao katoa ka whakarewaina ake, ko nga maunga katoa me nga pukepuke, ka whakapapakutia iho: ko nga wahi kopikopiko ka meinga kia tika, ko nga wahi taratara kia papatairite.

⁵HERRENS härlighet skall varda uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den. Ty så har HERRENS mun talat.»

⁵Ka whakapuakina ano te kororia o Ihowa, a ka kite ngatahi nga kikokiko katoa: he mea korero hoki tenei na te mangai o Ihowa.

⁶Hör, någon talar: »Predika!», och en annan svarar: »Vad skall jag predika?» »Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken.

⁶I mea mai te reo o tetahi, Karanga. A ka mea tetahi, Ko te aha kia karangatia e ahau? He tarutaru nga kikokiko katoa, a ko tona pai katoa, rite tonu ki te puawai o te parae.

⁷Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när HERRENS andedräkt blåser därpå.

⁷Ko te tarutaru ka maroke, ko te puawai ka memenga, no te mea e hangia ana e te wairua o Ihowa: he pono, he tarutaru te iwi.

⁸Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen.»

⁸Ko te tarutaru e maroke, ko te puawai e memenge; ko te kupu ia a to tatou Atua, tu tonu.

⁹Stig upp på ett högt berg, Sion, du glädjens budbärarinna; häv upp din röst med kraft, Jerusalem, du glädjens budbärarinna: häv upp den utan fruktan, säg till Juda stöder: »Se, där är eder Gud!»

⁹¶ E koe, e te kaikawe o te rongo pai ki Hiona, e piki ki te maunga tiketike; e koe, e te kaikawe o te rongo pai ki Hiruharama, whakaarahia tou reo, kia kaha; whakaarahia, kaua hei wehi; korero atu ki nga pa o Hura, Nana, to koutou Atua!

¹⁰Ja, Herren, HERREN kommer med väldighet, och hans arm visar sin makt. Se, han har med sig sin lön, och hans segerbyte går framför honom.

¹⁰Nana, ka haere mai te Ariki, a Ihowa, i runga i te kaha, ka whakahaerea ano tona kingitanga e tona ringa: na, ko te utu mona kei a ia ano, kei tona aroaro te wahi mana.

¹¹Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte och sakta för han moderfåren fram.

¹¹Ka rite ki ta te hepara tana whangai i tana kahui, ka whakaminea nga reme e tona ringa, ka hikitia ki tona uma, ka ata arahina nga mea e whakangote ana.

¹²Vem är det, som mäter upp havens vatten i sin hand och märker ut himmelens vidd med sina utspända fingrar? Vem mäter upp stoftet på jorden med ett tredingsmått? Vem väger bergen på en våg och höjderna på en viktskål?

¹²¶ Na wai i mehua nga wai ki te kapu o tona ringa, he whanganga ringaringa ano tana ruri mo nga rangi, whaowhina ake e ia te puehu o te whenua ki te mehua, ko nga maunga, paunatia ana e ia, ki te pauna ringaringa, ko nga pukepuke ki te pauna papa?

¹³Vem kan utrannsaka HERRENS Ande, och vem kan giva honom råd och undervisa honom?

¹³Na wai ta te wairua o Ihowa i tika ai? ko wai ranei tana kaiwhakatakoto whakaaro hei whakaako i a ia?

¹⁴Går han till råds med någon, för att denne skall giva honom förstånd och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap och visa honom förståndets väg?

¹⁴Ko wai tona hoa whakatakoto whakaaro hei tohutohu i a ia ki te ara o te whakawa, hei whakaako i a ia ki te matauranga, hei whakakite i te ara o te mohio ki a ia?

¹⁵Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret och såsom ett grand på vågskålen; se, havsländerna lyfter han såsom ett stoftkorn.

¹⁵Nana, ko nga iwi, ano he pata wai i roto i te peere! ki ta te whakaaro he puehu ririki ratou i te pauna; nana, ko nga motu, maua ake e ia, he mea ririki rawa te rite.

¹⁶Libanons skog vore icke nog till offerved och dess djur icke nog till brännoffer.

¹⁶E kore ano e ranea a Repanona mo te ahi, me nga kararehe hoki o reira, e kore e ranea hei tahunga tinana.

¹⁷Folken äro allasammans såsom ett intet inför honom; såsom alls intet och idel tomhet aktas de av honom.

¹⁷Ko nga iwi katoa, he kore noa iho i tona aroaro; iti iho ratou i te kahore, he horihori kau i tona whakaaro.

¹⁸Vid vem viljen I då likna Gud, och vad finnes honom likt att ställa vid hans sida?

¹⁸¶ Na ka whakaritea e koutou te Atua ki a wai? he aha hoki te ahua e whakaahuatia ai ia e koutou?

¹⁹Månne ett avgudabeläte? -- det gjutes av någon konstnär, och guldsmeden överdrager det sedan med guld, och med silverkedjor pryder så guldsmeden det.

¹⁹Ko te whakapakoko, na te kaimahi ia i whakarewa, na te kaitahu i whakakikorua ki te koura, a hanga ana mo reira he mekameka hiriwa.

²⁰Den som icke har råd att offra så mycket, han väljer ut ett stycke trä, som icke ruttnar, och söker sig en förfaren konstnär, som kan förfärdiga ett beläte, som ej faller omkull.

²⁰Ko te tangata, he rawakore rawa ia ki te hoatu whakahere pera, whiriwhiria ana e ia he rakau e kore e pirau; rapua ana e ia he kaimahi mohio mana, hei hanga i tetahi whakapakoko e kore e nekenekehia.

²¹Haven I då intet förstånd? Hören I då intet? Blev detta icke förkunnat för eder från begynnelsen? Haven I icke förstått, vad jordens grundvalar säga?

²¹Kahore ianei koutou i mohio? kahore koutou i rongo? kahore ianei i korerotia ki a koutou i te timatanga? kahore ianei koutou i matau i nga whakaturanga ra ano o te whenua?

²²Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder.

²²Ko ia te noho ana i runga i te porohita o te whenua, a ko o reira tangata, ano he mawhitiwhiti; ko nga rangi, horahia ana e ia ano he kakahu tauarai, horahia ana e ia ano he teneti hei nohoanga;

²³Han är den som gör furstarna till intet, förvandlar domarna på jorden till idel tomhet.

²³Ko nga rangatira, whakahokia iho e ia ki te kahore; ko nga kaiwhakawa o te whenua, meinga ana e ia hei mea horihori noa iho.

²⁴Knappt äro de planterade, knappt äro de sådda, knappt har deras stam slagit rot i jorden, så blåser han på dem, och de förtorka, och en stormvind för dem bort såsom strå.

²⁴Ae ra, kahore ratou i whakatokia; ae ra, kahore ratou i ruia; ae ra, kahore to ratou take i whai pakiaka ki te whenua: ka pupuhi hoki ia ki a ratou, a ka maroke ratou; ka rite ki te kakau witi, ka kawhakina e te paroro.

²⁵Vid vem viljen I då likna mig, så agg jag skulle vara såsom han? säger den Helige.

²⁵Na ki ta koutou, kei to wai he ahua moku? ka rite ranei ahau ki a wai? e ai ta te Mea Tapu.

²⁶Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att icke en enda utebliver.

²⁶E ara o koutou kanohi ki runga titiro ai, na wai enei mea i hanga, na wai o ratou mano i whakaputa mai he mea tatau tonu: karangatia ana e ia nga ingoa o ratou katoa, maroro rawa, pakari tonu te kaha; e kore tetahi e ngaro.

²⁷Huru kan du säga sådant, du Jakob, och tala så, du Israel: »Min väg är fördold för HERREN, och min rätt är försvunnen för min Gud»?

²⁷¶ He aha koe i korero ai, e Hakopa, i mea ai, e Iharaira, Kua huna toku ara ki a Ihowa, kua mahue i toku Atua toku whakawa?

²⁸Vet du då icke, har du ej hört det, att HERREN är en evig Gud, han som har skapat jordens ändar? Han bliver ej trött och uppgives icke, hans förstånd är outrannsakligt.

²⁸Kahore koe i mohio? kahore koe i rongo, ko te Atua onamata, ko Ihowa, ko te Kaihanga o nga pito o te whenua, e kore ia e ngenge, e kore ia e mauiui? e kore tona matauranga e taea te rapu.

²⁹Han giver den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka.

²⁹E homai ana e ia he kaha ki te hunga ngenge: a whakanuia ana e ia te pakari o te mea ngoikore.

³⁰Ynglingar kunna bliva trötta och uppgivas, och unga män kunna falla;

³⁰Ahakoa ko nga taitamariki, ka ngenge tonu, ka mauiui, a ko nga taitama, ka hinga rawa.

³¹men de som bida efter HERREN hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna. Så hasta de åstad utan att uppgivas, de färdas framåt utan att bliva trötta.

³¹Tena ko te hunga e tatari ana ki a Ihowa, puta hou ana he kaha mo ratou; kake ana ratou ki runga; ko nga parirau, koia ano kei o nga ekara; ka rere ratou, a e kore e mauiui; ka haere, a e kore e ngenge.