1Varav uppkomma strider, och varav tvister bland eder? Månne icke av de lustar som föra krig i eder lemmar?
1¶ No hea nga pakanga me nga ngangaretanga i roto i a koutou? he teka ianei no tenei, no o koutou hiahia e whawhai ana i roto i o koutou wahi?
2I ären fulla av begärelser, men haven dock intet; I dräpen och hysen avund, men kunnen dock intet vinna; och så tvisten och striden I. I haven intet, därför att I icke bedjen.
2E hiahia ana koutou, heoi kahore e whai rawa; e patu ana koutou, e minamina ana, a kahore e whiwhi: e ngangare ana, e whawhai ana, heoi kahore e whai rawa, no te mea kahore koutou e inoi.
3Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för att kunna i edra lustar förslösa vad I fån.
3E inoi ana koutou, a kahore e riro i a koutou, no te mea e inoi he ana koutou, kia whakapaua ai ki o koutou hiahia.
4I trolösa avfällingar, veten I då icke att världens vänskap är Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän.
4E nga tangata puremu, e nga wahine puremu, kahore ianei koutou e matau ko te aroha o te ao he hoariritanga ki te Atua? Na, ko te tangata e hiahia ana kia meinga hei hoa aroha mo te ao, e mea ana i a ia hei hoariri ki te Atua.
5Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin boning i oss»?
5Ki to koutou whakaaro he korero noa ranei ta te karaipiture, E hiahia ana ranei te wairua, i meinga nei e ia kia noho i roto i a tatou, kia tae rawa ki te hae?
6Men så mycket större är den nåd han giver; därför heter det: »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.»
6Nui atu ia tana homai i te aroha noa: koia tana e mea nei, Ka pakeke te Atua ki ta te hunga whakapehapeha, ka homai ia i te aroha noa ki te hunga ngakau papaku.
7Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder.
7Na, kia ngohengohe koutou ki ta te Atua. Turia atu te rewera, a ka oma atu ia i a koutou.
8Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg.
8Whakatata atu ki te Atua, a ka whakatata mai ia ki a koutou. Horoia o koutou ringaringa, e te hunga hara: meinga o koutou ngakau kia hekore, e te hunga ngakau rua.
9Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig i sorg och eder glädje i bedrövelse.
9Kia pouri koutou, kia puta te aue, te tangi: kia puta ke to koutou kata hei aue, to koutou hari hei ahua whakapoururu.
10Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
10Whakapapaku koutou ki te aroaro o te Ariki, a mana koutou e whakateitei ake.
11Förtalen icke varandra, mina bröder. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess domare.
11¶ Kati te ngautuara tetahi ki tetahi, e oku teina, Ko te tangata e ngautuara ana ki tona teina, e whakahe ana hoki i tona teina, e ngautuara ana ia ki te ture, e whakahe ana i te ture: ki te whakahe ia koe i te ture, ehara koe i te kaimahi i te tu re, engari he kaiwhakawa.
12En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan förgöra. Vem är då du som dömer din nästa?
12Kotahi tonu te kaiwhakatakoto ture, kei a ia te kaha hei whakaora, hei whakangaro: ko wai ra koe e whakahe na i tera atu?
13Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år och driva handel och skaffa oss vinning» --
13Tena, e te hunga e mea nei, hei aianei, hei apopo, ka haere matou ki te pa ra, a ka noho ki reira, kia kotahi tau, ka hokohoko, ka whiwhi ki te taonga:
14I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv? En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.
14Kahore na hoki koutou e matau ki nga mea o apopo. He aha oti to koutou ora? He kohu ra, he iti nei te wa e puta mai ai, a kua memeha atu.
15I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola vi göra det, eller det.»
15Te mea ra koutou, Ki te pai te Ariki, a ka ora matou, ka mea i tenei mea, i tera mea ranei.
16Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan stortalighet är ond.
16Tenei ia koutou te whakamanamana nei ki a koutou kupu whakaputa: he kino taua tu whakamanamana katoa.
17Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det, för honom bliver detta till synd.
17Na, ko te tangata e matau ana ki te mea i te pai, a kahore e meatia e ia he hara tera nona.