¹Då trädde alla krigshövitsmännen fram, jämte Johanan, Kareas son, och Jesanja, Hosajas son, så ock allt folket, både små och stora,

¹¶ Katahi nga rangatira katoa o nga ope, ratou ko Hohanana tama a Karea, ko Tetania tama a Hohaia, ko te iwi katoa hoki, i te iti ki te rahi, ka haere mai,

²och sade till profeten Jeremia: »Värdes upptaga vår bön: bed för oss till HERREN, din Gud, för hela denna kvarleva -- ty vi äro blott några få, som hava blivit kvar av många; du ser med egna ögon att det är så med oss.

²A ka mea ki a Heremaia poropiti, Tena, tukua atu ta matou inoi kia manaakitia ki tou aroaro; mau hoki e inoi mo matou ki a Ihowa, ki tou Atua, ara mo enei morehu katoa; he torutoru noa hoki matou o te tokomaha i toe iho, e kite na ou kanohi i a m atou:

³Må så HERREN, din Gud, kungöra för oss vilken väg vi böra gå, och vad vi hava att göra.»

³Kia whakaaturia mai e Ihowa, e tou Atua, ki a matou te ara e haere ai matou, te mea e mahi ai matou.

⁴Profeten Jeremia svarade dem: »Jag vill lyssna till eder. Ja, jag vill bedja till HERREN, eder Gud, såsom I haven begärt. Och vadhelst HERREN svarar eder skall jag förkunna för eder; intet skall jag undanhålla för eder.»

⁴Ano ra ko Heremaia poropiti ki a ratou, Kua rongo ahau ki a koutou; nana, ka inoi ahau ki a Ihowa, ki to koutou Atua, ka rite ki a koutou kupu na: a, ko nga kupu katoa e whakahokia mai e Ihowa ki a koutou, ka whakaaturia e ahau ki a koutou; e kor e tetahi kupu e kaiponuhia e ahau ki a koutou.

⁵Då sade de till Jeremia: »HERREN vare ett sannfärdigt och osvikligt vittne mot oss, om vi icke i alla stycken göra efter det ord varmed HERREN, din Gud, sänder dig till oss.

⁵Ano ra ko ratou ki a Heremaia, He pono, he tika hoki a Ihowa hei kaiwhakaatu mo ta tatou, ki te kahore e rite ta matou e mea ai ki nga kupu katoa e unga mai ai koe e Ihowa, e tou Atua, ki a matou.

⁶Det må vara gott eller ont, så vilja vi höra HERRENS, vår Guds, röst, hans som vi sända dig till; på det att det må gå oss väl, när vi höra HERRENS, vår Guds, röst.»

⁶Ahakoa pai, ahakoa kino, ka rongo matou ki te reo o Ihowa, o to tatou Atua, ka unga nei koe e matou ki a ia; kia whai pai ai matou, ki te rongo matou ki te reo o Ihowa, o to tatou Atua.

⁷Och tio dagar därefter kom HERRENS ord till Jeremia.

⁷¶ Na i te mutunga o nga ra kotahi tekau ka puta mai te kupu a Ihowa ki a Heremaia.

⁸Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med honom, och allt folket, både små och stora,

⁸Katahi ia ka karanga ki a Hohanana tama a Karea, ratou ko ona hoa, ko nga rangatira katoa o nga ope, ki te iwi katoa hoki, ki te iti, ki te rahi,

⁹och sade till dem: Så säger HERREN, Israels Gud, han som I haven sänt mig till, för att jag skulle hos honom bönfalla för eder:

⁹A ka mea ki a ratou, Ko te kupu tenei a Ihowa, a te Atua o Iharaira, i unga nei ahau e koutou ki te whakatakoto i ta koutou inoi ki tona aroaro;

¹⁰Om I stannen kvar i detta land, så skall jag uppbygga eder och ej mer slå eder ned; jag skall plantera eder och ej mer upprycka eder. Ty jag ångrar det onda som jag har gjort eder.

¹⁰Ki te noho tonu koutou ki tenei whenua, katahi ahau ka hanga i a koutou, a kahore e wahi iho i a koutou, ka whakatokia hoki koutou e ahau, a kahore e hutia ake: no te mea e ripeneta ana ahau ki te kino kua oti nei i ahau te mea ki a koutou.

¹¹Frukten icke mer för konungen i Babel, som I nu frukten för, frukten icke för honom, säger HERREN. Ty jag är med eder och vill frälsa eder och rädda eder ur hans hand.

¹¹Kaua e wehi i te kingi o Papurona, e wehingia na e koutou: kaua e wehi i a ia, e ai ta Ihowa; no te mea kei a koutou ahau hei whakaora i a koutou, hei tango i a koutou i roto i tona ringa.

¹²Jag vill låta eder finna barmhärtighet; ja, han skall bliva barmhärtig mot eder och låta eder vända tillbaka till edert land.

¹²A ka tukua atu aku mahi atawhai ki a koutou, kia atawhai ai ia i a koutou, a ka whakahoki i a koutou ki to koutou oneone.

¹³Men om I sägen: »Vi vilja icke stanna i detta land», om I alltså icke hören HERRENS, eder Guds, röst,

¹³Tena ki te mea koutou, E kore matou e noho ki tenei whenua; a ka kore koutou e rongo ki te reo o Ihowa, o to koutou Atua;

¹⁴utan tänken: »Nej, vi vilja begiva oss till Egyptens land, där vi slippa att se krig och höra basunljud och hungra efter bröd, där vilja vi bo» --

¹⁴Ka mea, Kahore; engari ka haere matou ki te whenua o Ihipa, ki te wahi e kore ai matou e kite i te whawhai, e kore ai hoki e rongo i te tangi o te tetere, a e kore ai e hiakai ki te taro; a hei reira tatou noho ai:

¹⁵välan, hören då HERRENS ord, I kvarblivna av Juda: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Om I verkligen ställen eder färd till Egypten och kommen dit, för att bo där såsom främlingar,

¹⁵Na kia rongo koutou aianei, e nga morehu o Hura, ki te kupu a Ihowa, Ko te kupu tenei a Ihowa o nga mano, a te Atua o Iharaira, Ki te maro tonu o koutou kanohi ki te haere ki Ihipa, a ka haere koutou ki reira noho ai;

¹⁶så skall svärdet, som I frukten för, hinna upp eder där i Egyptens land, och hungersnöden, som I rädens för, skall följa efter eder dit till Egypten, och där skolen I dö.

¹⁶Na ka mau koutou i te hoari, e wehingia nei e koutou, ki reira, ki te whenua o Ihipa, a ka whaia tatatia koutou e te hemokai, e wehi na koutou, ki reira, ki Ihipa; a ka mate koutou ki reira.

¹⁷Ja, de människor som ställa sin färd till Egypten, för att bo där, skola alla dö genom svärd, hunger och pest, och ingen av dem skall slippa undan och kunna rädda sig från den olycka som jag skall låta komma över dem.

¹⁷Na ka pena nga tangata katoa e naro ana o ratou kanohi ki te haere ki Ihipa ki reira noho ai; ka mate ratou i te hoari, i te hemokai, i te mate uruta: a e kore tetahi o ratou e toe, e mawhiti i te kino e takina mai e ahau ki runga ki a ratou.

¹⁸Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Likasom min vrede och förtörnelse har utgjutit sig över Jerusalems invånare, så skall ock min förtörnelse utgjuta sig över eder, om I begiven eder till Egypten, och I skolen bliva ett exempel som man nämner, när man förbannar, och ett föremål för häpnad, bannande och smälek, och I skolen aldrig mer få se denna ort.

¹⁸Ko te kupu hoki tenei a Ihowa o nga mano, a te Atua o Iharaira; Ka rite ki taku ringihanga i toku riri, i toku weriweri, ki runga ki nga tangata o Hiruharama, ka pena ano taku ringihanga i toku weriweri ki runga ki a koutou, ina tae koutou ki Ih ipa: a hei kohukohutanga, hei hahanitanga; a e kore koutou e kite i tenei wahi a muri atu.

¹⁹Ja, HERREN säger till eder, I kvarblivna av Juda: Begiven eder icke till Egypten. Märken väl att jag i dag har varnat eder.

¹⁹Kua puaki ta Ihowa kupu mo koutou, E nga morehu o Hura, Kaua e haere ki Ihipa: kia tino mohio koutou kua oti te whakaatu e ahau ki a koutou i tenei ra.

²⁰Ty I bedrogen eder själva, när I sänden mig till HERREN, eder Gud, och saden: »Bed för oss till HERREN, vår Gud; och vadhelst HERREN, vår Gud, säger, det må du förkunna för oss, så vilja vi göra det.»

²⁰Kua tinihanga hoki koutou ki o koutou na wairua ano; i unga hoki koutou i ahau ki a Ihowa, ki to koutou Atua, i ki mai, Inoi mo matou ki a Ihowa, ki to tatou Atua; a, ko nga mea katoa e korerotia e Ihowa, e to tatou Atua, mau e whakaatu ki a mat ou, a ka mahia e matou.

²¹Jag har nu i dag förkunnat det för eder. Men I haven icke velat höra HERRENS, eder Guds, röst, i allt det varmed han har sänt mig till eder.

²¹Na kua whakaaturia nei e ahau ki a koutou i tenei ra; otira kihai koutou i rongo ki te reo o Ihowa, o to koutou Atua, i nga mea katoa i unga ai ahau e ai ki a koutou.

²²Så veten nu att I skolen dö genom svärd, hunger och pest, på den ort dit I åstunden att komma, för att bo där såsom främlingar.

²²Ko tenei, kia tino mohio koutou, tera koutou e mate i te hoari, i te hemokai, i te mate uruta, ki te wahi i hiahia ai koutou kia haere ki reira noho ai.