¹Bärgen edert gods ut ur Jerusalem, I Benjamins barn, stöten i basun i Tekoa, och resen upp ett högt baner ovanför Bet-Hackerem; ty en olycka hotar från norr, med stor förstöring.

¹¶ Putere atu, e nga tama a Pineamine, i roto i Hiruharama, whakatangihia te tetere ki Tekoa, kokiritia ake he ahi tohu ki Petehakereme: he kino hoki te titiro mai nei i te raki, he whakangaromanga nui.

²Hon som är så fager och förklemad, dottern Sion, henne skall jag förgöra.

²Ka tapahia atu e ahau te wahine ataahua, te wahine whakatarapi, te tamahine a Hiona.

³Herdar skola komma över henne med sina hjordar; de skola slå upp sina tält runt omkring henne, avbeta var och en sitt stycke.

³Ka haere mai nga hepara, me a ratou kahui ki a ia; ka whakaturia o ratou teneti ki tetahi taha ona, ki tetahi taha; ka kai ratou ki tona wahi, ki tona wahi.

⁴Ja, invigen eder till strid mot henne. »Upp, låt oss draga åstad, medan middagsljuset varar! Ack att dagen redan lider till ända! Ack att aftonens skuggor förlängas!

⁴Kia rite nga mea mo te whawhai ki a ia; whakatika, kia whakaekea i te poutumarotanga. Aue, te mate mo tatou! kua tawharara hoki te ra, kua whakawairua kau ano nga atarangi o te ahiahi.

⁵Välan, så låt oss draga ditupp om natten och förstöra hennes palatser.»

⁵Maranga, kia whakaekea e tatou i te po, kia wawahia ano ona whare kingi.

⁶Ty så säger HERREN Sebaot: Fällen träd och kasten upp vallar emot Jerusalem. Hon är staden som skall hemsökas, hon som i sig har idel förtryck

⁶Ko te kupu hoki tenei a Ihowa o nga mano, Tuaina he rakau, haupuria ake he pukepuke hei whawhai ki Hiruharama; ko te pa tenei e whiua; he tukino kau tana i roto i a ia.

⁷Likasom en brunn låter vatten välla fram, så låter hon ondska framvälla. Våld och förödelse hör man där, sår och slag äro beständigt inför min åsyn.

⁷Rite tonu ki te pukenga ake o te wai o te puna te pukenga ake o tona kino: he tukino, he pahua te rangona ana i roto i a ia; kei toku aroaro tonu te mamae me te patunga.

⁸Låt varna dig, Jerusalem, så att min själ ej vänder sig ifrån dig, så att jag icke gör dig till en ödemark, till ett obebott land.

⁸E ako, e Hiruharama, kei puta ke toku ngakau ki a koe, kei meinga koe e ahau kia ururuatia, he whenua kahore e nohoia.

⁹Så säger HERREN Sebaot: En efterskörd, likasom på ett vinträd, skall man hålla på kvarlevan av Israel. Räck ut din hand åter och åter, såsom när man plockar av druvor från rankorna.

⁹¶ Ko te kupu tenei a Ihowa o nga mano, Ka ata, hamua marietia nga toenga o Iharaira, ano he waina; kia rite tau ki ta te kaikohi karepe, whakahokia iho tou ringa ki roto ki nga kete.

¹⁰Men inför vem skall jag tala och betyga för att bliva hörd? Se, deras öron äro oomskurna, så att de icke kunna höra. Ja, HERRENS ord har blivit till smälek bland dem; de hava intet behag därtill.

¹⁰Ki a wai ra taku korero, taku whakaatu tikanga, e rongo ai ratou? nana, he mea kokotikore to ratou taringa, te whakarongo ai ratou: nana, hei tawainga ma ratou te kupu a Ihowa, kahore e arongia e ratou.

¹¹Därför är jag uppfylld av HERRENS vrede, jag förmår icke hålla den inne. Utgjut den över barnen på gatan och över alla de unga männens samkväm; ja, både man och kvinna skola drabbas därav, jämväl den gamle och den som har fyllt sina dagars mått.

¹¹Na, ki tonu ahau i te riri o Ihowa; ruha iho ahau i te koromaki: ringihia ki runga ki te kohungahunga i te ara, ki te whakaminenga ano o nga taitamariki, hui katoa: no te mea ka hopukia te tane raua ko te wahine, te koroheke raua ko te tangata k ua maha ona ra.

¹²Och deras hus skola gå över i främmandes ägo så ock deras åkrar och deras hustrur, ty jag vill uträcka min hand mot landets inbyggare, säger HERREN.

¹²Ka riro ke o ratou whare i etahi atu, nga mara ngatahi ano ko nga wahine: no te mea ka totoro toku ringa ki nga tangata o te whenua, e ai ta Ihowa.

¹³Ty alla, både små och stora, söka där orätt vinning, och både profeter och präster fara allasammans med lögn,

¹³Ko te mea iti o ratou, ko te mea nui hoki kei runga i te apo; ko te poropiti, ko te tohunga, ratou katoa kei te mahi teka:

¹⁴de taga det lätt med helandet av mitt folks skada; de säga: »Allt står väl till, allt står väl till», och dock står icke allt väl till.

¹⁴Ko ta ratou rongoatanga hoki i te mamae o taku iwi he hanga noa iho; e ki ana, Ka mau te rongo, ka mau te rongo; i te mea kahore nei he maunga rongo.

¹⁵De skola komma på skam, ty de övade styggelse. Likväl känna de alls icke någon skam och veta icke av någon blygsel. Därför skola de falla bland de andra; när min hemsökelse träffar dem, skola de komma på fall, säger HERREN,

¹⁵I whakama ranei ratou i a ratou e mahi ana i nga mea whakarihariha? hore rawa o ratou whakama, kahore hoki i mohio ki te numinumi: mo reira ka hinga ratou i roto i te hunga e hinga ana: i te wa e whiu ai ahau i a ratou, ka whakataka ratou, e ai ta Ihowa.

¹⁶Så sade HERREN: »Ställen eder vid vägarna och sen till, och frågen efter forntidens stigar, frågen vilken väg som är den goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra själar.» Men de svarade: »Vi vilja icke vandra på den.»

¹⁶Ko te kupu tenei a Ihowa, E tu ki nga ara, tirohia atu, uia nga ara tawhito kei hea te ara pai, ka haere i reira, a ka kite koutou i te tanga reira, a ka kite koutou i te tanga manawa mo o koutou wairua. Heoi e ki mai ana ratou, E kore matou e h aere i reira.

¹⁷Och när jag då satte väktare över eder och sade: »Akten på basunens ljud», svarade de: »Vi vilja icke akta därpå.»

¹⁷I whakaturia ano e ahau etahi kaitutei mo koutou, i mea ahau, Whakarongo ki te tangi o te tetere. Heoi e ki ana ratou, E kore matou e whakarongo.

¹⁸Hören därför, I hednafolk, och märk, du menighet, vad som sker bland dem.

¹⁸¶ Mo reira, whakarongo, e nga iwi, kia mohio ano koe, e te huihui, ki nga mea kei roto i a ratou.

¹⁹Ja hör, du jord: Se, jag skall låta olycka komma över detta folk, såsom en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta på mina ord, utan förkasta min lag.

¹⁹Whakarongo, e te whenua; tenei ahau te kawe mai nei i te kino mo tenei iwi, i nga hua o o ratou whakaaro; mo ratou kihai i whakarongo ki aku korero; ko taku ture, paopaongia ake e ratou.

²⁰Vad frågar jag efter rökelse, komme den ock från Saba, eller efter bästa kalmus ifrån fjärran land? Edra brännoffer täckas mig icke, och edra slaktoffer behaga mig icke.

²⁰Hei aha te whakakakara i tae mai ai ki ahau i Hepa, te kakaho kakara i te whenua tawhiti? e kore a koutou tahunga tinana e arongia, e kore ano a koutou patunga tapu e reka ki ahau.

²¹Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar för detta folk; och genom dem skola både fader och söner komma på fall, den ene borgaren skall förgås med den andre.

²¹Mo reira ko te kupu tenei a Ihowa, Tenei ahau te whakatakoto nei i nga tutukitanga waewae e ki mua i tenei iwi, e tutuki ngatahi ai nga matua, nga tamariki; ka ngaro te tangata noho tata raua ko tona hoa.

²²Så säger HERREN: Se, ett folk kommer från nordlandet, ett stort folk reser sig vid jordens yttersta ända.

²²Ko te kupu tenei a Ihowa, Tenei te haere mai nei he iwi i te whenua ki te raki, ka whakaarahia mai ano he iwi nui i nga pito o te whenua.

²³De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande. Dånet av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram, rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Sion.

²³Ka mau ratou ki te kopere, ki te tao; he nanakia ratou, e kore hoki e tohu tangata; ko to ratou reo, ano kei te moana e haruru ana, a eke ai ratou i runga i te hoiho; rarangi rawa ratou, me te mea he tangata e mea ana ki te whawhai ki a koe, e t e tamahine a Hiona.

²⁴När vi höra ryktet om dem, sjunka våra händer ned, ängslan griper oss, ångest lik en barnaföderskas.

²⁴Kua rongo matou ki tona rongo; ngoikore iho o matou ringa; mau pu matou i te pawera, i te mamae, me te mea he wahine e whanau ana.

²⁵Gå icke ut på marken, och vandra ej på vägen, ty fienden bär svärd; skräck från alla sidor!

²⁵Kei puta atu ki te mara, kaua hoki e haere i te ara; kei reira hoki te hoari a te hoariri, a kei nga taha katoa te wehi.

²⁶Du dotter mitt folk, höll dig i sorgdräkt, vältra dig i aska, höj sorgelåt likasom efter ende sonen, och håll bitter dödsklagan; ty plötsligt kommer förhärjaren över oss.

²⁶E te tamahine a taku iwi, whitikiria te kakahu taratara, ka takaoriori ki te pungarehu, hei te tangi ki te huatahi tau tangi ki a koe, kia tiwerawera te tangi: no te mea kihai i aha kua tae mai te kaipahua ki a tatou.

²⁷Jag har satt dig till en proberare i mitt folk -- såväl som till ett fäste -- på det att du må lära känna och pröva deras väg.

²⁷Kua oti koe te mea e ahau hei pourewa, hei pa kaha, i roto i toku iwi; kia mohio ai koe, kia whakamatau ai i to ratou ara.

²⁸De äro allasammans avfälliga och gensträviga, de gå med förtal, de äro koppar och järn, allasammans äro de fördärvliga människor.

²⁸He tino nui to ratou tutu, a ko ta ratou i a ratou e haereere ana he ngau tuara: he parahi ratou, he rino; he hunga whakangau ke ratou katoa.

²⁹Blåsbälgen pustar, men ur elden kommer allenast bly fram; allt luttrande är förgäves, slagget bliver ändå icke frånskilt.

²⁹Kei te kaka te hau o te pupuhi ahi; kua pau te mata i te ahi, maumau whakarewa noa te kaitahi para: kahore nei hoki te hunga kino kia unuhia atu.

³⁰»Ett silver som må kastas bort», så kan man kalla dem, ty HERREN har förkastat dem.

³⁰E huaina ratou e te tangata he hiriwa i paopaongia, no te mea kua paopao nei a Ihowa ki a ratou.