¹Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

¹¶ Ano ra ko Topara Naamati; i mea ia,

²Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?

²Kaua ranei hei whakautua te tini o nga kupu? A e whakatikaia ranei te tangata ngutu hohoro?

³Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?

³Ma au kupu whakapehapeha ranei e nohopuku ai nga tangata? A, ina tawai koe, kaua ranei he tangata e mea i a koe kia whakama?

⁴Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?

⁴E mea ana hoki koe, He tino tika taku whakaako, a he ma ahau ki ou kanohi.

⁵Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,

⁵Aue, me i korero te Atua, me i puaki mai ona ngutu ki te whakahe i a koe!

⁶om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.

⁶Me i whakaaturia mai e ia ki a koe nga mea ngaro o te matauranga, te huhua o nga ara o tana mahi! Na kia matau koe, he iti iho i ou he ta te Atua e tango nei i a koe.

⁷Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?

⁷¶ Ina whakatakina e koe, e kitea ranei e koe te Atua? E tino kitea rawatia ranei e koe te Kaha Rawa?

⁸Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra? djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?

⁸Kei te rangi te tiketike; ka pehea koe? Hohonu iho i te reinga; ko te aha e mohiotia e koe?

⁹Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.

⁹Ko tona takoto, roa atu i te whenua, whanui atu i te moana.

¹⁰När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?

¹⁰Ki te mea ka haukotia e ia, ka herehera ranei, ka whakawakia ranei, ma wai ia e arai?

¹¹Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.

¹¹E mohio ana hoki ia ki nga tangata teka noa; a e kite ana ia i te he, ahakoa e kore e whakaaroa e ia.

¹²Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.

¹²Otiia ko te mea whakaarokore nei, ko te tangata kahore rawa ona hinengaro, ae ra, to te tangata rite i tona whanautanga kei te kuao kaihe mohoao.

¹³Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,

¹³¶ Ki te whakatikaia e koe tou ngakau, a ka wherahia ou ringa ki a ia;

¹⁴om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,

¹⁴Ki te mea he he kei tou ringa, whakamataratia atu, kaua hoki te kino e noho ki ou tapenakara;

¹⁵ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.

¹⁵He pono ko reira ara ai tou mata, te ai he ira; ae, ka u hoki koe, te ai he wehi:

¹⁶Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.

¹⁶Tera hoki koe e wareware ki tou mauiui; a e maharatia e koe ano ko nga wai kua rere atu.

¹⁷Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.

¹⁷A ko tou ora tera e marama ke atu i to te poutumarotanga o ate ra; a ahakoa e pouri ano, ka rite ki te ata.

¹⁸Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

¹⁸Ka tatu ou whakaaro, no te mea ka whai tumanakohanga atu; ae, ka rapu koe i tetahi taha ou, i tetahi taha, a ka takoto marire koe.

¹⁹Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.

¹⁹E takoto iho ano koe, te ai he kaiwhakawehi; he tokomaha ano hoki e whai kia paingia e koe.

²⁰Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.

²⁰Ka poko ia nga kanohi o te hunga kino, kore ake he rerenga mo ratou; ko ta ratou e tumanako atu ai ko te hemonga.