¹Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

¹¶ Katahi ka whakautua e Topara Naamati; i mea ia,

²På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

²Na kona oku whakaaro i whakahoki kupu ake ai i roto i ahau; na reira ano ahau i hohoro ai.

³Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

³Kua rongo ahau i te whakahe moku, e pa ai te whakama ki ahau, a na te wairua o toku ngakau mahara te kupu whakahoki ki ahau.

⁴Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

⁴Kahore ranei koe i mohio ki tenei i mua noa atu, i te wa ra ano i whakanohoia ai te tangata ki runga ki te whenua;

⁵att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

⁵He poto te wa e whakamanamana ai te tangata kino, a ko te hari o te tangata atuakore he wheriko kau?

⁶Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

⁶Ahakoa eke noa tona nui ki nga rangi, a pa atu tona mahunga ki nga kapua;

⁷Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

⁷Ka memeha atu ano ia a ake ake, ka pera ano me tona paru: ko te hunga kua kite i a ia, ka mea, Kei hea ia?

⁸Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

⁸Ka rere atu ia ano he moemoea, e kore ano hoki e kitea: ae ka aia atu ia, ano he rekanga kanohi no te po.

⁹Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

⁹Ko te kanohi i kite i a ia e kore e kite ano; a heoi ano tirohanga a tona wahi ki a ia.

¹⁰Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

¹⁰¶ E whakamanawareka ana tamariki i nga rawakore, ma ona ringa ano e whakahoki ona rawa.

¹¹Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

¹¹E ki ana ona wheua i te tamarikitanga; engari ka takoto tahi me ia i roto i te puehu.

¹²Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

¹²Ahakoa reka te kino i roto i tona mangai, ahakoa huna e ia i raro i tona arero;

¹³är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

¹³Ahakoa manawapatia noatia e ia, a kahore e mahue i a ia, heoi pupuri tonu i roto i tona mangai;

¹⁴så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

¹⁴Otira ka puta ke tana kai i roto i ona whekau, ko te au o nga ahipi i roto i a ia.

¹⁵Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

¹⁵I horomia e ia te taonga, ka ruakina mai ano e ia; ma te Atua e akiri mai i roto i tona kopu.

¹⁶Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

¹⁶Ka ngotea e ia te huware whakamate o nga ahipi; ka mate ano ia i te arero o te waipera.

¹⁷Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

¹⁷E kore ia e kite i nga awa, i nga wai rere o te honi, o te pata.

¹⁸Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

¹⁸Ko tana i uaua ai ka whakahokia e ia, e kore ano e horomia; ko tana utu ka rite ki ona taonga; e kore ano e koa ki reira.

¹⁹Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

¹⁹Nana hoki i tukino nga rawakore, whakarerea iho; murua ana e ia he whare, a e kore e hanga ano e ia.

²⁰Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

²⁰I te mea kahore ia i kite i te tatutanga i roto i a ia, e kore ano etahi o nga mea e matea nuitia ana e ia e mau ki a ia.

²¹Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

²¹Kahore tetahi mea i toe i kore te horomia e ia; no reira e kore tetahi mea pai ona e mau tonu.

²²Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

²²I a ia e whiwhi nui nei i te rawa, e rawakore ano ia; ka tae mai ki a ia nga ringa katoa o te hunga kei roto i te mata.

²³Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

²³¶ I a ia ka mea ki te whakaki i tona kopu, ka maka mai e te Atua te kaha o tona riri ki runga ki a ia, a ka ringihia iho ki a ia, i a ia ano e kai ana.

²⁴Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

²⁴Ka rere atu ia i te patu rino, ka tu ia i te kopere parahi, puta pu.

²⁵När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

²⁵E unuhia ana, kua puta mai i roto i te tinana, ina, puta mai ana te mata wheriko i roto i tona au: kua tau nga wehi ki a ia.

²⁶Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

²⁶Ko te pouri katoa kei te takoto mai mo ana taonga: ka kainga ia e te ahi, kihai i puhia e te tangata; ma reira e pau ai te toenga i roto i tona teneti.

²⁷Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

²⁷Ka whakakitea mai tona he e nga rangi ka whakatika mai ano te whenua ki a ia.

²⁸Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

²⁸Ko nga hua o tona whare ka riro: ka rere, ano he wai, ona mea i te ra e riri ai ia.

²⁹Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

²⁹Ko ta te Atua wahi tenei ma te tangata kino, ko te taonga tupu i kiia e te Atua mona.