1Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
1¶ Na ka whakautu a Pirirara Huhi, ka mea,
2Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
2Kia pehea ake te roa o tau korero i enei mea? Kia pehea ake te roa o nga kupu a tou mangai e rite ai ki te hau kaha?
3Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
3E whakaparori ke ranei te Atua i te whakawa? E whakaparori ke ranei te Kaha Rawa i te tika?
4Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,
4Ki te mea i hara au tamariki ki a ia, a kua maka atu ratou e ia hei utu mo to ratou he;
5så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,
5Ki te rapu wawe koe i to Atua, a ka inoi ki te Kaha Rawa;
6då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
6Ki te mea he ma koe, he tika, ina, ka ara ake ia ki a koe aianei, ka manaakitia ano e ia te nohoanga o tou tika.
7och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.
7Ahakoa i iti tou timatanga, e nui noa atu tou whakamutunga.
8Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt
8¶ Tena ra, ui atu ki to mua whakatupuranga; anga atu hoki ki te mea kua rapua e o ratou matua.
9-- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;
9Nonanahi nei hoki tatou, kahore hoki e mohio; he atarangi nei hoki o tatou ra i runga i te whenua;
10men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
10E kore ranei ratou e whakaako i a koe, e korero ki a koe, e puaki mai ranei he kupu i o ratou ngakau?
11»Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
11E tupu ranei te wiwi i te mea kahore he repo? E nui ranei te raupo ki te kahore he wai?
12Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.
12I te mea he kaiota tonu, a kihai i tapahia, kua maroke i mua ake i nga otaota katoa.
13Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.
13Ka pera ano nga ara o te hunga katoa e wareware ana ki te Atua, a ka riro ki te kore ta te tangata whakaponokore i tumanako ai.
14Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.
14Ka motuhia atu tana i whakamanawa atu ai, ko te whare hoki o te pungawerewere hei tumanakohanga mona.
15Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
15Ka okioki atu ia ki tona whare; heoi e kore e tu: u tonu tana pupuri atu, otiia e kore e mau.
16Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;
16E matomato ana i te mea kahore nei te ra, a e wana ana ona peka i tana kari.
17kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.
17Kapi tonu te puranga i ona pakiaka, e kitea ana e ia te wahi kamaka.
18Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
18Ki te whakamotitia iho ia i tona wahi, ka whakakahore taua wahi ki a ia, ka mea, Kahore ahau i kite i a koe.
19Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»
19Nana, ko te hari tenei o tona ara, a ka tupu ake etahi atu i roto i te puehu.
20Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.
20¶ Nana, e kore te Atua e whakakahore ki te tangata tika, e kore ano e puritia e ia te ringa o nga tangata kino.
21Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.
21Tera ano tou mangaika whakakiia e ia ki te kata, ou ngutu ki te hamama.
22De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
22He whakama te kakahu mo te hunga e kino ana ki a koe, a ka kahore noa iho te tapenakara o te hunga kino.