¹Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

¹¶ Ko ahau te tangata kua kite i te pouri, he mea na te rakau o tona riri.

²Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

²I arahina e ia, i meinga kia haere i te pouri, kahore i te marama.

³Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

³He pono kua tahuri mai ia ki ahau, kua anga mai tona ringa ki ahau, a pau noa te ra.

⁴Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

⁴Kua meinga nei e ia oku kikokiko me toku kiri kia rite ki o te koroheke, mangungu kau i a ia oku wheua.

⁵Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

⁵Kua hanga e ia he patu moku; karapotia ana ahau ki te wai kawa, ki te raruraru.

⁶I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

⁶Kua meinga ahau e ia kia noho ki nga wahi pouri, kia pera me te hunga kua mate noa ake.

⁷Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

⁷Kua oti ahau te taiepa mai e ia, te puta atu ahau; kua meinga e ia toku mekameka kia taimaha.

⁸Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

⁸Ae ra, i ahau e karanga ana, e hamama ana kia awhinatia, ka araia mai e ia taku inoi.

⁹Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

⁹Kua oti ano oku ara te taiepa mai e ia ki te kohatu tarai, whakakopikopikoa ake e ia oku ara.

¹⁰En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

¹⁰Ko tona rite ki ahau kei te pea e whanga ana, kei te raiona i nga wahi ngaro.

¹¹Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

¹¹Whakangaua ketia ana e ia oku ara, haehaea putia iho ahau; meinga ana ahau e ia kia noho kau noa iho.

¹²Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

¹²Kua whakapikoa e ia tana kopere, a whakaturia ake ahau e ia hei koperenga pere.

¹³Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

¹³Kua meinga e ia nga pere o tana papa pere kia ngoto ki oku whatumanawa.

¹⁴Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

¹⁴Kua waiho ahau hei katanga ma toku iwi katoa; hei waiata ma ratou a pau noa te ra.

¹⁵Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

¹⁵Kua whakakiia ahau e ia ki nga mea kawa, whakainumia rawatia ana ahau e ia ki te taru kawa.

¹⁶Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

¹⁶Kua whatiwhatiia ano hoki e ia oku niho ki te kirikiri, hipokina ana ahau e ia ki te pungarehu.

¹⁷Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

¹⁷Kua nekehia atu e koe toku wairua kei tata ki te rangimarie; i wareware ahau ki te pai.

¹⁸Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

¹⁸Ki tonu ake ahau, kua pirau toku kaha, kahore he tumanakohanga maku ki a Ihowa.

¹⁹Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

¹⁹Mahara ki toku ngakau mamae, ki toku pouri, ki te taru kawa, ki te wai kawa.

²⁰Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

²⁰Maharahara tonu toku wairua ki a ratou, piko tonu iho i roto i ahau.

²¹Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

²¹¶ E whakahokia ake ana tenei e ahau ki toku ngakau, koia i tumanako ai ahau.

²²HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

²²He mahi tohu na Ihowa te poto ai tatou, he kore no ana mahi aroha e mutu.

²³Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

²³E hou tonu ana ratou i tenei ata, i tenei ata; he nui tou pono.

²⁴HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

²⁴Ko Ihowa te wahi moku, e ai ta toku wairua; no reira ka tumanako ahau ki a ia.

²⁵HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

²⁵He pai a Ihowa ki te hunga e tumanako ana ki a ia, ki te wairua e rapu ana i a ia.

²⁶Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

²⁶He pai ano kia tumanako te tangata, kia tatari marie hoki ki ta Ihowa whakaora.

²⁷Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

²⁷He pai ano mo te tangata kia amohia e ia te ioka i tona tamarikitanga.

²⁸Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

²⁸Me noho ia, tona kotahi, me whakarongo puku hoki, no te mea nana i uta ki a ia.

²⁹Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

²⁹Me tuku e ia tona mangai ki te puehu; mehemea pea tera he tumanakohanga.

³⁰Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

³⁰Me hoatu e ia tona paparinga ki te tangata e papaki ana i a ia: kia ki tonu ia i te tawai.

³¹Ty Herren förkastar icke för evig tid;

³¹E kore hoki e mau tonu ta Ihowa panga:

³²utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

³²Ahakoa whakapouri ia, ka aroha ano ia, ka rite ki te nui o tana mahi tohu.

³³Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

³³Kahore hoki ona ngakau whiu, whakapouri ranei, i nga tama a te tangata.

³⁴Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

³⁴Ko te kuru i nga herehere katoa o te whenua ki raro i ona waewae;

³⁵att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

³⁵Ko te whakapeau ke i te tika o te tangata ina whakawakia i te aroaro o te Runga Rawa;

³⁶att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

³⁶Ko te whakariro ke i ta te tangata ina totohe, e kore tena e whakapaingia e te Ariki.

³⁷Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

³⁷¶ Ko wai tenei hei ki mai, a ka oti, i te mea kihai i whakahaua e te Ariki?

³⁸Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

³⁸He teka ianei e puta mai ana te kino me te pai i roto i te mangai o te Runga Rawa?

³⁹Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

³⁹He aha te tangata ora i amuamu ai, te tangata ina whiua mo ona hara?

⁴⁰Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

⁴⁰E rapu tatou, e kimi i o tatou ara, a ka tahuri ano ki a Ihowa.

⁴¹Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

⁴¹Kia ara atu o tatou ngakau me o tatou ringa ki te Atua i te rangi.

⁴²Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

⁴²¶ I he matou, i whakakeke; kihai ano koe i muru i to matou he.

⁴³Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

⁴³Kua hipokina nei e koe ki te riri, tukinotia ana matou e koe: tukitukia ana e koe, kihai ano i tohungia e koe.

⁴⁴Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

⁴⁴Hipokina ana e koe he kapua ki a koe, kei puta atu ta matou inoi.

⁴⁵Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

⁴⁵Kua meinga matou e koe hei paru tahinga, hei mea akiri i waenga i nga iwi.

⁴⁶Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

⁴⁶Kua hamama mai nga mangai o o matou hoariri katoa ki a matou.

⁴⁷Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

⁴⁷Ko te wehi, ko te rua, kua tae mai kei a matou, te whakamoti me te wawahi.

⁴⁸Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

⁴⁸Kei te tarere nei nga awa wai i toku kanohi, mo te wawahanga o te tamahine a toku iwi.

⁴⁹Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

⁴⁹Maturuturu ana te wai i toku kanohi, kahore hoki e mutu, te ai he pariratanga,

⁵⁰till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

⁵⁰Kia titiro mai ra ano a Ihowa, kia kite mai ra ano ia i runga i te rangi.

⁵¹Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

⁵¹E meatia iho ana toku ngakau e toku kanohi, mo nga tamahine katoa o toku pa.

⁵²Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

⁵²Kua whaia kinotia ahau ano he manu e ratou, e te hunga e hoariri ana ki ahau, kahore he take.

⁵³De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

⁵³Ngaro iho i a ratou toku ara i roto i te poka, kua maka e ratou he kohatu ki runga ki ahau.

⁵⁴Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

⁵⁴I rere nga wai i runga i toku mahunga: i mea ahau, kua motuhia ketia ahau.

⁵⁵Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

⁵⁵¶ I karanga ahau ki tou ingoa, e Ihowa, i roto i te poka i raro rawa.

⁵⁶Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

⁵⁶I rongo koe ki toku reo; kaua e huna tou taringa ki te tanga o toku manawa, ki taku karanga.

⁵⁷Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

⁵⁷I whakatata mai koe i te ra i karanga ai ahau ki a koe; i ki mai koe, Kaua e wehi.

⁵⁸Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

⁵⁸Kua tohea e koe, e te Ariki, nga tohe a toku wairua; kua hokona e koe toku ora.

⁵⁹Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

⁵⁹Kua kite koe, e Ihowa, i te he i mahia ki ahau: mau e whakarite taku whakawa.

⁶⁰Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

⁶⁰Kua kite koe i to ratou mauahara katoa, i o ratou whakaaro katoa moku.

⁶¹Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

⁶¹Kua rongo koe ki ta ratou tawai, e Ihowa, ki o ratou whakaaro katoa moku;

⁶²Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

⁶²Ki nga ngutu o te hunga i whakatika mai ki ahau, ki ta ratou tikanga moku, a pau noa te ra.

⁶³Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

⁶³Tirohia mai to ratou nohoanga iho, to ratou whakatikanga ake; ko ahau te waiatatia nei e ratou.

⁶⁴Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

⁶⁴Hoatu he utu ki a ratou, e Ihowa, kia rite ki te mahi a o ratou ringa.

⁶⁵Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

⁶⁵Hoatu ki a ratou he ngakau pakeke, tau kanga ki a ratou.

⁶⁶Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.

⁶⁶Whaia ratou i runga i te riri, whakangaromia atu ratou i raro i nga rangi o Ihowa.