¹Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!»

¹¶ A, i a ia e haere atu ana i te temepara, ka mea tetahi o ana akonga ki a ia, E te Kaiwhakaako, nana, te tu o nga kohatu, te tu o nga whare!

²Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.»

²Na ka whakahoki a Ihu, ka mea ki a ia, Ka kite koe i enei whare nunui? e kore tetahi kohatu e waiho i konei i runga ake i tetahi kohatu, engari ka whakahoroa.

³När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro allena:

³A, i a ia e noho ana i runga i Maunga Oriwa i te ritenga atu o te temepara, ka ui puku ki a ia a Pita, a Hemi, a Hoani, a Anaru,

⁴»Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.»

⁴Korerotia mai ki a matou, ko ahea enei mea, a he aha te tohu ina tata enei mea katoa te rite?

⁵Då begynte Jesus tala till dem och sade: »Sen till, att ingen förvillar eder.

⁵¶ Na ka anga ia, ka korero ki a ratou, Kia tupato kei mamingatia koutou e te tangata:

⁶Många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och skola förvilla många.

⁶He tokomaha hoki e haere mai i runga i toku ingoa, e mea, Ko ahau ia; a he tokomaha e mamingatia.

⁷Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne.

⁷E rongo koutou ki nga pakanga, ki nga hau pakanga, kei ohorere: kua takoto hoki he putanga mo aua mea; taihoa rawa ia te mutunga.

⁸Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till 'födslovåndorna'.

⁸Ka whakatika hoki tetahi iwi ki tetahi iwi, tetahi rangatiratanga ki tetahi rangatiratanga: a he tini nga wahi e puta ai he ru; ka puta ano hoki he po matekai: ko te timatanga enei o nga mamae.

⁹Men tagen I eder till vara. Man skall då draga eder inför domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem.

⁹Na, kia tupato ki a koutou: ka tukua hoki koutou ki nga runanga; ka whiua koutou i roto i nga whare karakia; a ka whakaturia koutou ki te aroaro o nga kawana, o nga kingi, mo te whakaaro ki ahau, hei mea whakaatu ki a ratou.

¹⁰Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.

¹⁰Kua takoto ia te tikanga kia matua kauwhautia te rongopai ki nga tauiwi katoa.

¹¹När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som bliver eder givet i den stunden, det mån I tala. Ty det är icke I som skolen tala, utan den helige Ande.

¹¹Ina arahina koutou ki te whakawa, a ka tukua atu, kaua e manukanuka wawe ki ta koutou e korero ai: engari ko te mea e hoatu ki a koutou i taua haora, ko tena ta koutou e korero ai: ehara hoki i te mea ma koutou nga korero, engari ma te Wairua Ta pu.

¹²Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.

¹²Na ka tukua te tuakana e te teina ki te mate, te tamaiti hoki e te papa; a ka whakatika nga tamariki ki nga matua, ka mea kia whakamatea.

¹³Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

¹³A ka kinongia koutou e nga tangata katoa, he mea mo toku ingoa: ko te tangata ia e u ana a taea noatia te mutunga, ko ia e ora.

¹⁴Men när I fån se 'förödelsens styggelse' stå där han icke borde stå -- den som läser detta, han give akt därpå -- då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,

¹⁴¶ A, ki te kite koutou i te mea whakarihariha, i te mea whakangaro e tu ana i te wahi e kore e tika, kia matau te kaititiro pukapuka, ko reira me rere te hunga i Huria ki nga maunga:

¹⁵och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att hämta något ur sitt hus,

¹⁵Ko te tangata hoki i runga i te whare kaua e heke iho ki roto ki te whare, kaua hoki e tomo ki te tiki i tetahi mea i roto i tona whare:

¹⁶och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel.

¹⁶Kaua ano te tangata i te mara e hoki ki muri, ki te tiki i tona kakahu.

¹⁷Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden!

¹⁷Aue te mate mo te hunga e hapu ana, mo nga mea hoki e whangai ana ki te u, i aua ra!

¹⁸Men bedjen att det icke må ske om vintern.

¹⁸Ma koutou ia e inoi kei rokohanga koutou e te whati i te hotoke.

¹⁹Ty den tiden skall bliva 'en tid av vedermöda, så svår att dess like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från den tid då Gud skapade världen, intill nu', ej heller någonsin skall förekomma.

¹⁹He whakapawera hoki aua ra, kahore ona rite o te orokohanganga ra ano i hanga nei e te Atua, a mohoa noa nei, kahore hoki he pera a muri ake nei.

²⁰Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.

²⁰Me i kahore hoki aua ra i poroa i waenga e te Ariki, e kore tetahi kikokiko e ora: otira ka whakaaroa te hunga whiriwhiri i whiriwhiria e ia, a poroa ana aua ra i waenga.

²¹Och om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Se där är han', så tron det icke.

²¹Ki te mea tetahi ki a koutou i reira, Na, tenei a te Karaiti; Na, tera: kaua e whakaponohia:

²²Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för att, om möjligt, förvilla de utvalda.

²²E whakatika hoki nga Karaiti teka, me nga poropiti teka, ka whakaatu i nga tohu me nga mea whakamiharo, a me i taea, ka mamingatia e ratou te hunga whiriwhiri.

²³Men tagen I eder till vara. Jag har nu sagt eder allt förut.

²³Kia tupato ra koutou: na, kua korerotia wawetia nei e ahau nga mea katoa ki a koutou.

²⁴Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken,

²⁴¶ Na, i aua ra, i muri iho i taua whakapawera, ka whakapouritia te ra, e kore hoki e titi te atarau.

²⁵och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna i himmelen skola bäva.

²⁵Ka taka iho nga whetu o te rangi, ka ngaueue nga mea kaha o nga rangi.

²⁶Och då skall man få se 'Människosonen komma i skyarna' med stor makt och härlighet.

²⁶Na ko reira kitea ai te Tama a te tangata e haere mai ana i runga i nga kapua, me te kaha nui, me te kororia.

²⁷Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens ända.

²⁷Ko reira ano ia tono ai i ana anahera, a ka huihuia ana i whiriwhiri ai i nga hau e wha, i te pito o te whenua tae noa ki te pito o te rangi.

²⁸Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära.

²⁸¶ Na kia akona koutou e te piki ki tetahi kupu whakarite: I tona manga e ngawari ana, e puta ana hoki nga rau, ka mohio koutou ka tata te raumati:

²⁹Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren.

²⁹Waihoki ko koutou, ina kite i enei mea e pauta mai ana, ka matau ka tata ia, kei nga kuwaha.

³⁰Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker.

³⁰He pono taku e mea nei ki a koutou, E kore tenei whakatupuranga e pahemo, kia puta ra ano enei mea katoa.

³¹Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.

³¹Ko te rangi me te whenua e pahemo: ko aku kupu ia e kore e pahemo.

³²Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna i himmelen, icke ens Sonen -- ingen utom Fadern.

³²Otiia kahore tetahi tangata e matau ki taua ra, ki taua haora, kahore nga anahera o te rangi, kahore te Tama, ko te Matua anake.

³³Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne.

³³Kia tupato, kia mataara, me te inoi ano: kahore hoki koutou e matau ki te wa, ko a hea ranei.

³⁴Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka.

³⁴Ka rite hoki ki te tangata e haere ana ki tawhiti, mahue iho i a ia tona whare, a tukua iho e ia nga tikanga ki ana pononga, tana mahi ma tetahi, ma tetahi, ka whakahau iho hoki ki te kaitiaki tatau kia mataara.

³⁵likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen;

³⁵Ae ra, kia mataara: kahore hoki koutou e matau ki te wa e haere mai ai te rangatira o te whare, ko te ahiahi, ko waenganui po ranei, ko te tangihanga o te heihei, ko te atatu ranei:

³⁶vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer.

³⁶Kei puta whakarere mai, ka rokohanga koutou e ia e moe ana.

³⁷Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»

³⁷Na, ko taku ka mea atu nei ki a koutou, e meatia ana ano ki te katoa, Kia mataara.