¹Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand.

¹¶ A ka tomo atu ano ia ki te whare karakia; na i reira tetahi tangata kua memenge tona ringa.

²Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.

²A ka whakamau ta ratou titiro ki a ia, me kore ia e whakaora i a ia i te hapati; he mea kia whakapa ai ratou i tetahi he ki a ia.

³Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och kom fram.»

³Na ka mea ia ki te tangata i te ringa memenge, Whakatika ki waenganui.

⁴Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?» Men de tego.

⁴Na ka mea ia ki a ratou, He mea tika ranei te mahi pai i te hapati, te mahi kino ranei? te whakaora ranei, te whakamate ranei? Heoi kahore ratou i kiki.

⁵Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. --

⁵Na ka tirotiro riri ia ki a ratou, he pouri hoki mo te pakeke o o ratou ngakau, ka mea ki taua tangata, Totoro tou ringa. A, ko te toronga o tona ringa, kua ora.

⁶Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

⁶Na ka haere atu nga Parihi, ka runanga tahi me nga Heroriana mona, ki te pehea e whakangaromia ai ia.

⁷Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen.

⁷Na ka maunu atu a Ihu ratou ko ana akonga ki te moana; he nui hoki te tangata i aru i a ia i Kariri, i Huria,

⁸Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde.

⁸I Hiruharama, i Irumia, i tawahi hoki o Horano; me te hunga hoki e tata ana ki Taira, ki Hairona, nui atu te huihui; i to ratou rongonga i nga mea i mea ai ia, haere ana ki a ia.

⁹Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom.

⁹Na ka mea ia ki ana akonga kia noho tata mai tetahi kaipuke iti ki a ia, i te mano hoki, kei tutetutea ia e ratou.

¹⁰Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.

¹⁰He tokomaha hoki i whakaorangia e ia; no ka popo mai ki a ia te hunga katoa e mate ana, kia pa ai ki a ia.

¹¹Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och och ropade och sade: »Du är Guds Son.»

¹¹Me nga wairua poke hoki, i to ratou kitenga i a ia, takoto ana ki tona aroaro, ka karanga, ka mea, Ko te Tama koe a te Atua.

¹²Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

¹²A he maha ana kupu ki a ratou kia kaua ia e whakaaturia e ratou.

¹³Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom.

¹³¶ Na ka kake ia ki te maunga, karangatia ana ki a ia ana i pai ai: a ka tae ratou ki a ia.

¹⁴Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika,

¹⁴A kotahi tekau ma rua ana i whakarite ai hei hoa mona, hei tononga hoki mana ki te kauwhau,

¹⁵och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.

¹⁵Kia whai mana hoki e ora ai nga mate, e peia ai nga rewera:

¹⁶Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus;

¹⁶A huaina iho e ia a Haimona ko Pita;

¹⁷vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);

¹⁷Ko Hemi, tama a Heperi, raua ko Hoani, teina o Hemi; a huaina iho raua ko Poaneki, ara ko nga Tama a te whatitiri;

¹⁸vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren

¹⁸Ko Anaru, ko Piripi, ko Patoromu, ko Matiu, ko Tamati, ko Hemi, tama a Arapiu, ko Tariu, ko Haimona Kanaani,

¹⁹och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

¹⁹Ko Hura Ikariote hoki, nana nei ia i tuku. Na ka tae ia ki te whare;

²⁰Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta.

²⁰Na ka huihui ano te mano, no kihai rawa ratou i ahei te kai taro.

²¹Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.

²¹A, no ka rongo ona hoa, ka haere ki te pupuri i a ia: i mea hoki, He porewarewa ia.

²²Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna.

²²¶ Na ka mea nga karaipi i haere mai ra i Hiruharama, Kei a ia a Perehepura, a na te rangatira o nga rewera tana peinga rewera.

²³Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser: »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?

²³Na ka karangatia ratou e ia, a ka korero whakarite ki a ratou, Me pehea a Hatana ka pei ai i a Hatana?

²⁴Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd;

²⁴Ki te tahuri iho hoki tetahi rangatiratanga ki a ia ano, e kore taua rangatiratanga e tu.

²⁵och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd.

²⁵Ki te tahuri iho hoki tetahi whare ki a ia ano, e kore taua whare e tu.

²⁶Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom. --

²⁶Ki te whakatika a Hatana, a ka tahuri iho ki a ia ano, e kore ia e tu, engari he mutunga tona.

²⁷Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.

²⁷E kore te tangata e ahei te haere ki roto ki te whare o te tangata kaha, pahua ai i ona taonga, ki te kahore e matua herea te tangata kaha: ko reira pahua ai i tona whare.

²⁸Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala;

²⁸He pono taku e mea nei ki a koutou, Ko nga hara katoa o nga tama a nga tangata e murua, me nga kohukohu e kohukohu ai ratou:

²⁹men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

²⁹Tena ko te tangata e kohukohua ai te Wairua Tapu, e kore e murua tona hara a ake ake, engari ka tau te he ki a ia a ake ake:

³⁰De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

³⁰Mo ratou i ki, He wairua poke tona.

³¹Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.

³¹¶ A, ko te taenga mai o ona teina ratou ko tona whaea, ka tu i waho, ka tono tangata mai ki a ia, ki te karanga i a ia.

³²Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.»

³²E noho ana hoki te mano i tetahi taha ona, i tetahi taha, a ka mea ratou ki a ia, Na, tou whaea me ou teina kei waho, e rapu ana i a koe.

³³Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»

³³Na ka whakahoki ia ki a ratou, ka mea, Ko wai toku whaea, ko wai hoki oku teina?

³⁴Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!

³⁴Na ka tirotiro ia ki te hunga e noho ana i tetahi taha ona, i tetahi taha, ka mea, Na, toku whaea, oku teina!

³⁵Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.»

³⁵Ki te meatia hoki e tetahi ta te Atua i pai ai, hei teina ia ki ahau, hei tuahine, hei whaea.