¹Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

¹¶ I te taha o nga wai o Papurona, noho ana tatou i reira, ae, tangi ana tatou, ia tatou i mahara ai ki Hiona.

²I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

²Whakairia ake e tatou a tatou hapa ki runga ki nga wirou i waenganui o reira.

³Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

³No te mea i tono i reira te hunga nana tatou i herehere ki etahi waiata i a tatou, me te hunga nana tatou i tukino i tono mai he hari i a tatou, i mea mai, Waiatatia mai ki a matou tetahi o nga waiate o Hiona.

⁴Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

⁴Me pehea matou ka waiata ai i te waiata a Ihowa i te whenua tauhou?

⁵Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

⁵Ki te wareware ahau ki a koe, e Hiruharama, kia wareware toku ringa matau ki tana mahi.

⁶Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

⁶Ki te kore ahau e mahara ki a koe, kia piri toku arero ki toku ngao; ki te kore ahau e whakanui i Hiruharama ki runga ake i taku mea i tino hari ai.

⁷Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

⁷¶ E Ihowa, maharatia nga tama a Eroma i te ra o Hiruharama; ta ratou meatanga, Whakahoroa, whakahoroa, a taea rawatia ano tona turanga.

⁸Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

⁸E te tamahine o Papurona, meake nei whakangaromia, ka hari te tangata e utua ai koe mo tau i mea ai ki a matou.

⁹Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

⁹Ka hari te tangata e hopu ana, e ta ana i au mea nohinohi ki runga ki te kohatu.