¹Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.

¹¶ E Ihowa, e te Atua, e te Kairapu utu; e te Atua, e te Kairapu utu, tiaho mai.

²Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.

²E ara, e te Kaiwhakawa o te whenua: hoatu te utu e rite ana ki te hunga whakakake.

³Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?

³Kia pehea te roa, e Ihowa, o te hunga kino nei, kia pehea te roa o te hunga kino e whakamanamana ana?

⁴Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.

⁴Kei te korero whakatu ratou, kei te korero whakahi: kei te korero whakapehapeha ki a ratou nga kaimahi katoa i te kino.

⁵Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.

⁵Mongamonga noa tau iwi i a ratou, e Ihowa: e tukinotia ana e ratou tou kainga tupu.

⁶Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.

⁶E patua ana e ratou te pouaru, te manene: e kohuru ana i te pani.

⁷Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»

⁷A e mea ana, E kore a Ihowa e kite; e kore e maharatia e te Atua o Hakopa.

⁸Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?

⁸Kia matau, e nga poauau o te iwi: a hea ano koutou whai mahara ai, e nga kuware?

⁹Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?

⁹Ko te kaiwhakato o te taringa, e kore ranei ia e rongo? Ko te kaihanga o te kanohi, e kore ianei ia e kite?

¹⁰Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?

¹⁰Ko te kaipapaki o nga iwi e kore ranei ia e papaki, ara ko te kaiwhakaako nei i te tangata kia mohio?

¹¹HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.

¹¹E matau ana a Ihowa ki nga whakaaro o te tangata, he mea teka noa.

¹²Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,

¹²¶ Ka hari te tangata e pakia ana e koe, e Ihowa: e whakaakona ana i roto i tau ture;

¹³för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.

¹³Kia marie ai tona ngakau i a koe i nga ra o te he, a keria noatia iho te poka mo te tangata kino.

¹⁴Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.

¹⁴E kore hoki a Ihowa e panga i tana iwi, e kore ano e whakarere i tona kainga tupu.

¹⁵Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.

¹⁵Engari e hoki te whakawa ki te tika: a e arumia e nga tangata ngakau tika katoa.

¹⁶Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?

¹⁶Ko wai toku hei whakatika ake ki te hunga kino? Ko wai toku hei tu ake ki nga kaimahi i te hara?

¹⁷Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.

¹⁷Mehemea kaua a Ihowa hei awhina moku, penei kua noho kupukore noa atu toku wairua.

¹⁸När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:

¹⁸I taku meatanga, Ka paheke toku waewae; na tau mahi tohu, e Ihowa, ahau i tautoko ake.

¹⁹När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.

¹⁹I oku whakaaronga maha i roto i toku ngakau ko au whakamarie toku oranga ngakau.

²⁰Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,

²⁰Tera ranei e whakahoa ki a koe te torona o te kino, e whakatakoto nei i te mahi nanakia hei ture?

²¹där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?

²¹Kei te whakahuihui ratou ki te poke i te wairua o te tangata tika, e mea ana kia heke te toto harakore.

²²Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.

²²Ko Ihowa ia toku pa teko: ko toku Atua hei kohatu piringa moku.

²³Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.

²³A nana i whakahoki to ratou kino ki runga ki a ratou, a tera ia e whakangaro i a ratou i roto i o ratou kino: ma Ihowa, ma to tatou Atua ratou e whakangaro.