1Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.
1Gan pumpia om suak ding bial eutu za leh sawmnih gam tunga koih Daria kipahlam tak ahi a;
2Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en; inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen icke lede något men.
2Huan amau tungah, heutu lian thum, huaite lakah Danial khatna ahi a; huchia hiai bial-heututen huaite kiangah thu a tut ua, kumpipan siatna a neih louhna dingin.
3Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen var betänkt på att sätta honom över hela riket.
3Huchiin hiai Danial, amaha lungsim hoihpen a om jiakin, heutuliante leh bial-heutute tungah a kan-avala bawlin a oma; huan kumpipan gam pumpi tungah amah koih a ngaihtuah hi.
4Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom.
4Huailaiin heutuliante leh bial-heututen gam thua Danial demna ding a zongta ua; himahleh thupatna ding bangmah a mu theikei ua, diklouhna leng, amah lah mi ginom ahi a; amaha diklouhna hiam, khelhna hiam muh a om louh jiakin.
5Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel, om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans gudsdyrkan.»
5Huchiin hiai miten, Hiai Danial demna ding bangmah himhim i mu kei ding; a Pathian dan tungtanga amah demna ding i muh kei ngal leh, a chi ua.
6Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!
6Huan hiai heutuliante leh bial-heutute kumpipa kiangah a kikhawm ua, a kiangah hichibangin a chi uh, Kumpipa Daria, khantawnin dam in.
7Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna, rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
7Gam heutuliante tengteng, heutute leh bial-heutute, dantheimite leh ukpipapte, kumpi thuseh bawlkhiaka, khamna khauhtak bawl dingin a kikum khawmta ua; huchiin mi kuapeuhin, nang chih louh, Aw kumpipa, ni sawmthum sunga pathian himhim hiam mihing laka ngetna a bawl leh, humpinelkai huangsunga paihlutin a om ding.
8Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan återkallas.»
8Tuin, Aw kumpipa, khamna hihkip inla, laigelh ah na min gelh in; huchia Mid mite leh Persia mite dan, lamdang lou, banga a kihihlamdan louhna dingin.
9I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en skrivelse och utfärda ett förbud.
9Huaijiakin kumpipa Dariain laigelh leh khamna an a min a gelhta hi.
10Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han förut hade plägat göra.
10Huchiin Danialin laigelh ah min a kigelhta chih a theihin a in sungah a luta; (a dantan sunga a tawlette Jerusalem lama hon ahi uhi; ) huan a khuk tungah a khukdina, nikhatin thumvei, huchiin a thuma, amalama a hih bangin, a Pathian maah kipahthu a pia hi.
11När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och åkallande sin Gud.
11Huchiin hiai mite a kikhawm ua, Danial a Pathian maa thu ngen leh thum a mu uh.
12Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag.»
12Huchiin a hongpai nai ua, kumpipa khamna tungtang kumpipa maah a hong genta uhi; Khamnaah na gelh kei maw, nang chih louh, Aw kumpipa, mi chih kuapeuh in ni sawmthum sunga pathian himhim hiam mihing kianga ngetna a bawl leh, humpinelkai huangsunga paih ding ahi chih? Mid mite leh Persia mite dan, lamdang lou, dungjuiin huai thila dik ahi, chiin.
13Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»
13Huan amau a dawng ua kumpipa maah, Huai Danial, Juda saltang tate laka in nang a honlimsak kei hi, Aw kumpipa, na min gelhna khamna leng; himahleh ni khatin thumvei ngetna a bawl hi, a chi ua.
14När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa honom.
14Hiai thute a jakin, kumpipa a lungkim het keia, amah suaktasak dingin Danial tungah lungtang a ngaa; amah hut tumin ni tum tana semgim hi.
15Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»
15Huchiin hiai mite kumpipa kiangaha kikhawm ua, kumpipa kiangah, Aw kumpipa khamna hiam thuseh hiam kumpipana hihkipsa hihlamdan theih a hihlouh Mid mite leh Persia mite dan ahi chih thei in, a chi ua.
16Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»
16Huchiin kumpipan thu a piaa, Danial a honpi ua, humpinelkai huangsungah a paita uhi. Huan kumpan thu a gena, Danial kiangah, A na nasep gige na Pathianin, aman honsuakta sak ding, a chi a.
17Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.
17Huan suang khat a honla ua, huangsung gongah a koih ua; huan kumpipan amah suaisawnna zungbuhin leh, a tapate suaisawnna zungbuhin suai a sawnta; Danial tungtang thua bangmah hihlamdan theih a hih louhna ding in.
18Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och sömnen flydde honom.
18Huchiin kumpipa a inpi ah a paia, an ngawlin jan a hihbeia; a maah tumgingte himhim a hontawi keia; amah a kipan ihmutna a taimangta hi.
19Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick med hast till lejongropen.
19Huchiin kumpipa jingsangin bel takin a thou a, humpinelkaite huangsung lamah kintakin a vahoha.
20Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel, du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»
20Huan huangsung lama Danial kianga a hongpai nai laiin, kah awin a kikou a; kumpipan thu a gena Danial kiangah, AW Danial, Pathian hing sikha, A na nasep ngitnget, na Pathianin humpinelkaite a kipan nang honsuakta sak thei hiam? a chi a.
21Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!
21Huan Danialin kumpipa kiangah, Aw kumpipa, khantawnin hing in.
22Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o konung.
22Ka Pathianin a angel a honsawla, humpinelkaite kam a hongchih saka, a honhihna kei uhi; amah maa keimaha hoihna muha a om jiak leh, Aw kumpipa nang maa leng, gilou ka hih louh jiakin a chi a.
23Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han hade trott på sin Gud.
23Huchiin kumpipa nakpitakin a kipaka, huangsunga kipan Danial lakhe tou dingin thu a pia hi. Huchiin Danial huangsunga kipanin a lakhe tou ua, a tungah bangmah natna himhim a kimu kei, a Pathian a muan jiakin.
24Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen över dem och krossade alla deras ben.
24Huan kumpipan thu a piaa, Danial hekte huai mite a honpi ua, humpinelkai huangsungah a pai ua, amau, a tate u leh a jite uh; huan humpinelkaiten a maute a man ua, a guhte uh a hih nen vek ua, huangsung taw a hongtun ma ma un leng.
25Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med eder!
25Huchiin kumpipa Dariain mite teng teng, namte, paute lei tengtenga tengte kiangah lai a gelha; Na kiang uah lemna hihpunin om hen.
26Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.
26thupiak ka bawla, ka gama sehthum tengtengah Danial Pathian maah mite a ling un a lau uh; Amah lah Pathian hing leh khantawna omkip, a gam hihsiat ahi ngei kei dinga; a Thuneihna a om den ding hi.
27Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens våld.»
27Aman a suakta saka, a tankhiaa, van leh leiah chiamtehna leh thillamdangte a hiha; aman humpinelkaite thilhihtheihna akipanin Danial a suakta sak hi.Huchibangin hiai Danial Daria vaihawm lai leh Persia mi Kura vaihawm laiin a lun mahmah hi.
28Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under persern Kores' regeringar.
28Huchibangin hiai Danial Daria vaihawm lai leh Persia mi Kura vaihawm laiin a lun mahmah hi.