1Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse. I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans borg,
1Hakalia tapa Nehemia thute. Kisleu kha, kum sawmnihna kuma, Susan inpia ka omin, hichi a honghi a.
2hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
2Hanania, ka unaute laka khat, a honga, amah leh Juda akipan mi kua te hiam; amaute kiangah saltanna akipana nutsiata omte, Juda suaktate tanchin leh Jerusalem thu ka donga.
3De sade till mig: »De kvarblivna, de som efter fångenskapen finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i eld.»
3Huan amau ka kiangah, Huai lai biala saltanna akipan omlaite gimthuakna thupi thuak leh simmohin a om uh: Jerusalem kulhbangte leng a chima, huan huai a kongpite leng meiin a kang, a chi ua.
4När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera dagar och fastade och bad inför himmelens Gud.
4Huan hichi ahi a, hiai thute ka jak laiin, ka tua ka kapa, ni bangzah hiam ka suna; huan van Pathian maah an ka ngawla ka thuma.
5Och jag sade: »Ack HERRE, himmelens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina bud,
5Aw TOUPA, van Pathian, Pathian thupi leh lauhuai, amah ita a thupiakte juite tunga thukhun theigige leh chitna nei gige:
6låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också jag och min faders hus hava syndat.
6Tuin na bilin honhungaih henla, na mitte hong kihong hen, huchia na sikha thumna, huai huna, sun leh jana, na sikhate Israel tate a dia, nangmah tunga ka hihkhelh uh, Israel tate khelhna thupha tawi kawma, ka thumna non ngaihkhiak sak theihna din: ahi, kei leh ka pa inkote ka khialta uhi.
7Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose.
7Thanghuaitakin na tungah ka gamta ta ua, na thupiakte ka juita kei ua, na sikha Mosi kianga na thupiak, thusehte, leh vaihawmte.
8Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade: 'Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken;
8Theigigein, ka honngen ahi, na sikha Mosi kianga thu na piak, Na tatlek uhlehm mite lakah ka honthehjak ding:
9men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända, likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats som jag har utvalt till boning åt mitt namn.'
9Himahleh ka kianga na hongkik ua, ka thupiakte na zuih ua na hih uleh, delhkhiaka na omna uh van tawp mun pekah himahleh, huai akipanin amau te ka kaikhawm dinga, huan ka min tenna dia ka mun telsa ah amau ka pi khawm ding, chiin.
10De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom din stora kraft och din starka hand.
10Tuin hiaite, na thilhihtheihna thupi leh, na ban hata na tatsa, na sikhate leh na mite ahi uh.Aw TOUPA, ka honngen ahi, na min laudansiam nuamsa, na sikha thumna leh, na sikhate thumna na bilin hungaih hen: ka honngen ahi, tuniin na sikha lohchingsak inla, hiai mi mitmuhin a kiangah chitna piain. (Kei bel kumpipa dawndingpepa ka hi. )
11Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.» Jag var då munskänk hos konungen.
11Aw TOUPA, ka honngen ahi, na min laudansiam nuamsa, na sikha thumna leh, na sikhate thumna na bilin hungaih hen: ka honngen ahi, tuniin na sikha lohchingsak inla, hiai mi mitmuhin a kiangah chitna piain. (Kei bel kumpipa dawndingpepa ka hi. )