¹Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den natten.

¹HUCHIIN omkhawmte tengteng aw suak hialin a kap ua; huai janin mite a kapkap uhi.

²Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen!

²Israel suante tengteng Mosi tung leh Aron tungah a phun ua: omkhawmte tengtengin a kiang uah, Aigupta gamah pathianin honhihlum geih hileh aw! Ahihkeileh gamdai ah honna hihlum geih hileh aw!

³Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten.»

³Bangachia namsaua si maimah dinga Pathianin hiai gama honpi ahi de aw? I ji I tate lah mat maimah ding ahi ngal ua: Aigupta gama kik nawn eia dia hoihzo lou ding hia? a chi ua.

⁴Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten.»

⁴Huchiin a kihou khawm ua, Heutu bawl ni e, Aigupta gamah kik nawn ni, a chi ua.

⁵Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet.

⁵Huchiin Mosi leh Aron Israel suante mipi omkhawm tengteng maah a khupboh uh.

⁶Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder

⁶Huan, Nun tapa Josua leh Jephune tapa Kaleb, gam vaenkhete laka telten a puan uh a botkek ua:

⁷och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.

⁷Israel suante omkhawm tengteng kiangah, Enkhe dinga ka vavakna gam uh gam hoihtak ahi.

⁸Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och honung.

⁸I tung ua TOUPA a kipah leh huai gamah a honpi ding, honpe ding: huai nawitui leh khuaiju luanna gam.

⁹Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN; frukten icke för dem.»

⁹TOUPA tungah hel kei phot leu chin, huai gama mite leng lau samkei un, I an ding uh ahi mai ua, a kihumbitna uh bangmah ahi kei; TOUPA I kiang uah a om hi, amau kihta kei un, chiin a gen uh.

¹⁰Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.

¹⁰Himahleh omkhawmte tengtengin suanga den a sawm uh. Huchiin TOUPA thupina kihoupihna puanin Israel suante tengteng maah a honglangta hi.

¹¹Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?

¹¹Huchiin TOUPAN Mosi kiangah, Hiai mipiten bangtan ahia honthuseh louh dina ua, a lak ua chiamtehna ka hih sek nangawna leng bangtan ahia hontaksan sin louh uh?

¹²Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»

¹²Hiin ka gawt dinga, ka in-gam sak dinga, nangmah ah a sang ua thupi leh thilhihthei jaw nam ka bawlkhe zo mai ding, a chi a.

¹³Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,

¹³Huan, Mosiin TOUPA kiangah, Aigupta miten a za kha ding uh; hiai mite lah a lak ua kipana na thilhihtheihnaa na pikhiak ahi ngal ua;

¹⁴och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten.

¹⁴Hiai gama mite a hilh ding ua: hiai mipite lakah na om chih a zata uh; kimaituah hialin lah a honmuta ngal ua, na meipi a tunguah a om sek a; huan, sunin meipi ding, janin meiin a ma uh lah na pi jel ngala.

¹⁵Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:

¹⁵Hiai mipite na thahgam leh na minthangna ja namten.

¹⁶'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i öknen.'

¹⁶TOUPAN hiai mite kichiama achiam gama a pi theihlouh jiakin gamdai ah a hihlum ahi, chiin a hon genkhe ding uh.

¹⁷Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt:

¹⁷Tuin ka honngen ahi, ka TOUPA thilhihtheihna hihthupiin om hen, thu a na gentak dungjuiin,

¹⁸'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.'

¹⁸TOUPA jaw lungnel tak, migitna hau, thulimlouhna te, tatlekna te ngaidam sek; moha sehte khah ngeiloupa, pate thulimlouhna jiaka tate, tate ta nawnte, suan thumna leh suan lina tana leng gawt sek ahi na na chih.

¹⁹Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.»

¹⁹Na migitna a thupi bang ngei leh Aigupta gam akipana tutana na ngaihdam bangin mipite thulimlouhna ngaidam dih ve, a chi a.

²⁰Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.

²⁰Huan, TOUPAN, Na thu bangin ka ngaidam hi:

²¹Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full av HERRENS härlighet:

²¹Himahleh ka hinna leh TOUPA thupinain a hondimsak ding lei tengteng louin ka gen hi;

²²av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava frestat mig och icke velat höra min röst,

²²Aigupta gam leh gamdaia ka thupina leh ka thillamdang hihte mu a, huchi pipia leng sawm vei tak honzeet lailaia, ka thu jui lou lai mi tengtengin;

²³av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.

²³A pipute uh kianga kichiama ka chiam huai gam a mu kei hial ding uh; a lak ua kei honngaineute mawngmawngin leng a mu sam kei ding uh:

²⁴Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det.

²⁴Ka sikha Kalebin bel lungsim dang a puta, a honzuih taktak jiakin, amah jaw a vahohna gamah ka pi ding, a suanten a luah ding uh.

²⁵Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»

²⁵Khaile, Amelekte leh Kanante huai gamah a om ua: jingchiangin kihei unla, Tuipi san lampi lam gamdai ah lut un, a chi hi.

²⁶Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

²⁶Huan, TOUPAN Mosi leh Aron a houpiha,

²⁷»Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.

²⁷Hiai mi thulimlou omkhawmte, ka tunga phunphunte bangtan ahia ka dohtheih ding? Israel suante phunna, ka tunga a phunnate uh ka ja hi.

²⁸Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.

²⁸A kiang uah, Ka hinna louin ka gen hi, ka bilbuk ngeia na gen bang un na tunguah ka hih ding:

²⁹Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig.

²⁹Na luang uh gamdai ah a om dinga; na lak ua simsa mi tengteng, kum sawmnih akipan tunglam ka tunga phunphun teng,

³⁰Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³⁰Banjak hiala, Ka honomsak ding, ka chih gamah Jephune tapa Kaleb leh Nun tapa Josua kia loungal na lut kei ding uh.

³¹Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat.

³¹Ahihhangin, Mat ding lel ahi ding uh, na chih uh na tate uh ka pi lut dinga, na dihlouh gam uh a thei ding uh.

³²I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen.

³²Noubel na luang uh hiai gamdai ah a om ding.

³³Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.

³³Na tate uh gamdai ah kum sawmli a tamvak ding uh, gamdaia na luangte uh a mawk man masiah na kijuakna uh amau a thuak loh ding uh.

³⁴Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.'

³⁴Gam na vaetkhiak ni zah uh, ni sawmli, ni khat tangin kumkhat jel, kum sawmli sung tak na tatlekna uh na thuak loh ding ua, huchiin ka tupdan ka hihlamdan na thei ding uh.

³⁵Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö.»

³⁵Kei TOUPAN mi ginalou omkhawm honnanga omkhawmte tungah hia ka hih ngei ding ka nachita a: hiai gamdai ah a mangthang ding ua. Huailaiah a si ding uh, TOUPAN a chi, chi un, chiin.

³⁶Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet,

³⁶Huan, gam enkhe dinga Mosi mi sawl hongkik nawnten, gam omdan a hoihlou lama genin amah tungah omkhawmte a phunsak hi,

³⁷dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.

³⁷Huai gam omdan a hoihlou lama gente ngei TOUPA maah hiin a sita uh.

³⁸Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

³⁸Gam enkhe dinga hohte laka Nun tapa Josua leh Jephune tapa Kaleb bel a si tei kei uhi.

³⁹Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset.

³⁹Huan, Mosiin huai thute Israel suante tengteng a hilha: huchiin mipite a lungkhamta mahmah uhi.

⁴⁰Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.»

⁴⁰Huchiin jingpiinn a thou ua, mual vum ah a hohtou ua, Ngaiin, ka hongpai uhi. TOUPAN a honchiamna mun ah ka hoh ding uhi, ka na khialta uhi, achi ua.

⁴¹Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl.

⁴¹Huan, Mosiin, Lamzanna ahi kei ding chih thei napia bangdinga TOUPA thupiak bohse himhim na hi ua?

⁴²HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.

⁴²Na lak uah TOUPA a om ngal keia, melmate hihlup lel dingin hohtou kei un.

⁴³Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder.»

⁴³Na ma uah Amalekte leh Kanante a om uhi, namsaua hihlup na hi phet ding uh: TOUPA na lehngatsantak jiak un na kiang uah TOUPA a om kei ding, a chi a.

⁴⁴Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.

⁴⁴Himahleh mualvuma hoh a tum teitei ua: ahihhangin TOUPA thukhunnabawm leh Mosi jaw buk akipan a pawt kei uhi.Huchiin huai muala om Amalekte leh Kanante a hongkuan suk ua, a sual ua, Horma tanphain amau a sat puk phengphung maimah uhi.

⁴⁵Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.

⁴⁵Huchiin huai muala om Amalekte leh Kanante a hongkuan suk ua, a sual ua, Horma tanphain amau a sat puk phengphung maimah uhi.