¹Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?

¹TOUPA aw, bangachia gamla pi-a ding nak na hia? Bangchia mangbat lai banga kisal nak?

²Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

²Mi gilou-salou kisaktheihna jiakin mi gentheite delh ekin a om uhi; a thil gilou ngaihtuah khiakte uah amau mah awk uhen.

³Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.

³Mi gilou-salou in a lungtang utlam a suanga, mi huaihamin TOUPA a paikhia a, a musit nak hi.

⁴Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.

⁴Mi gilou-salou in kisaktheih mel puin, A phut kei ding, a chichi a. A ngaihtuahna tengteng tuh, Pathian a om kei, chih ngen ahi.

⁵Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.

⁵A omdante tuh ckiklai peuhin leng a kip hima; na vaihawmnate tuh tunglam gamla pi-ah, a muh bat louhah, a om hi: Amah doute tengteng lah a nuihsan maimah ngala;

⁶Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»

⁶A lungsim in, Ka ling kei ding; khang tengteng phain leng mangbangin ka om kei ding, a chi hi.

⁷Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

⁷A kam tuh hamselohna te, khemna te, engbawlna tein a dima; a lei nuaiah thilhihkhelh na leh siatna a om hi.

⁸Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.

⁸Kho tenga a guka tanna munahte khawng a tu jela; mun dai khawngah giloulou mite a that jel hi: a mitin bangmah hih theilou mi a guktan nak ahi;

⁹Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.

⁹Humpinelkaiin a kua a guktan bangin aman tuh mun dai ah a guktan jel hi; mi genthei man dingin a tang jela: mi genthei tuh a man ngeia, hichiin a lenin a kai mang naknak hi.

¹⁰Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.

¹⁰A khupboha, a kuna, bangmah hih theilou mite a mi hatte uh hihpukin a om naknak uhi;

¹¹Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»

¹¹A lungsim ah, Pathianin a mangngilh ahi: a mai a sela, chikmah chiangin a mu kei ding, a chi.

¹²Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.

¹²Toupa aw, thou in; Pathian aw, na khut honlikin: mi gentheite mangngilh ken;

¹³Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

¹³Bangjiakin ahia mi gilou-salouin Pathian a muhsit, a lungsima, Na phut kei ding, a chih nak?

¹⁴Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

¹⁴Muh jaw na mu khin thama; na khuta thuk ding thilhihkhial leh hihvuina na en ngala: bangmah hih theilou mi na kiangah a kikemsak jela; Pa neilou panpihpa na hi naknak hi.

¹⁵Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.

¹⁵Mi gilousalou ban sutan inla, mi gilou, gitlouhna zong khiain, na muh het louh mateng;

¹⁶Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

¹⁶Toupa tuh khantawn khantawn adin KUMPIPA ahi a: nam chih amah gam akipanin a mangthangta uhi.

¹⁷De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt

¹⁷Toupa, kingainiamte deihna na ngaikhia a: a lungtang uh na kisa sak dinga, a bil uleng na za sak ding hi:Pa neiloute leh engbawlte, leitung min a engbawl nawn louhna ding un, a vai uh hawmsak dingin.

¹⁸för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.

¹⁸Pa neiloute leh engbawlte, leitung min a engbawl nawn louhna ding un, a vai uh hawmsak dingin.