1Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
1PUESTO que no son ocultos los tiempos al Todopoderoso, ¿Por qué los que le conocen no ven sus días?
2Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;
2Traspasan los términos, Roban los ganados, y apaciéntanlos.
3de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.
3Llévanse el asno de los huérfanos; Prenden el buey de la viuda.
4Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
4Hacen apartar del camino á los menesterosos: Y todos los pobres de la tierra se esconden.
5Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.
5He aquí, como asnos monteses en el desierto, Salen á su obra madrugando para robar; El desierto es mantenimiento de sus hijos.
6På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.
6En el campo siegan su pasto, Y los impíos vendimian la viña ajena.
7Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.
7Al desnudo hacen dormir sin ropa, Y que en el frío no tenga cobertura.
8Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
8Con las avenidas de los montes se mojan, Y abrazan las peñas sin tener abrigo.
9Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
9Quitan el pecho á los huérfanos, Y de sobre el pobre toman la prenda.
10Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.
10Al desnudo hacen andar sin vestido, Y á los hambrientos quitan los hacecillos.
11Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.
11De dentro de sus paredes exprimen el aceite, Pisan los lagares, y mueren de sed.
12Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
12De la ciudad gimen los hombres, Y claman las almas de los heridos de muerte: Mas Dios no puso estorbo.
13Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.
13Ellos son los que, rebeldes á la luz, Nunca conocieron sus caminos, Ni estuvieron en sus veredas.
14Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.
14A la luz se levanta el matador, mata al pobre y al necesitado, Y de noche es como ladrón.
15Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
15El ojo del adúltero está aguardando la noche, Diciendo: No me verá nadie: Y esconde su rostro.
16När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
16En las tinieblas minan las casas, Que de día para sí señalaron; No conocen la luz.
17Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
17Porque la mañana es á todos ellos como sombra de muerte; Si son conocidos, terrores de sombra de muerte los toman.
18»Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.
18Son instables más que la superficie de las aguas; Su porción es maldita en la tierra; No andarán por el camino de las viñas.
19Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.
19La sequía y el calor arrebatan las aguas de la nieve; Y el sepulcro á los pecadores.
20Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.
20Olvidaráse de ellos el seno materno; de ellos sentirán los gusanos dulzura; Nunca más habrá de ellos memoria, Y como un árbol serán los impíos quebrantados.
21Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»
21A la mujer estéril que no paría, afligió; Y á la viuda nunca hizo bien.
22Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;
22Mas á los fuertes adelantó con su poder: Levantóse, y no se da por segura la vida.
23han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.
23Le dieron á crédito, y se afirmó: Sus ojos están sobre los caminos de ellos.
24När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
24Fueron ensalzados por un poco, mas desaparecen, Y son abatidos como cada cual: serán encerrados, Y cortados como cabezas de espigas.
25Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
25Y si no, ¿quién me desmentirá ahora, O reducirá á nada mis palabras?